Med sonen och finaste vännen M och en massa djur.
Jag tror att jag kommer landa på fötterna den här gången också. Säkert blir jag klokare och bättre av det hela också.
Som det heter.
Det där med skönhetsprodukter…
juli 3, 2009 vid 12:15 e m (livet)
Jag gillar dem. Jag använder dem. När jag målar mig gör jag det ordentligt. Men alltsom oftast gör jag det inte alls. Så när Tingeling kom med sin utmaning tänkte jag först att nä, jag har inga musthaves. Inga favoriter.
Men visst, jag har ju mina morgonbestyr jag med och när jag tänkte efter blev det ungefär så här:
Jag måste duscha. Och tvätta håret. Varje morgon. Den senaste tiden är det schampoo och balsam från IKEA family som funnits i vårt badrum.
Och så svettas jag som bara den så deodorant är en nödvändighet. Länge använde jag makens för att jag gång på gång glömde att köpa ny. Den är nu ersatt av en fin-fin Barnängen.
Läpparna får sitt en gång om dagen. Samtidigt som jag smörjer in ansiktskräm. Detta med de produkter jag för tillfället har hemma. Sånt där får jag nämligen av föräldrar och syskon när de är ute och reser. Eller så köper jag själv och då blir det för det mesta Nivea. Men Elisabeth har hängt med länge; dryg som tusan.
Så här har jag doftat sen i november när maken var på sin senaste fisketur till Åland. Något som sker en gång per år och då byts också min parfym ut. Nu var han förvisso i Lissabon i våras så jag har en Elisabeth Arden Sunflowers som står och väntar. Gillar jag en doft använder jag den. Har jag bytt kan jag inte byta tillbaka. Jag har några gånger försökt återgå till gamla favoriter, men doftminnet är så starkt att jag går runt med någon slags surrealistisk känsla av att ha rest bakåt i tiden. Nej, det går inte.
Te är ett måste. Sedan kan jag äta Keso med frön eller onyttiga mackor eller vad som. Men aldrig utan mitt te. Senaste tiden har det förvisso varit mycket grönt Earl grey, men Friggs ingefära och citron är en favoritfavorit. Och den som inte tycker att te är en skönhetsprodukt har inte träffat mig innan jag fått min första kopp. Och nuförtiden dricker jag ju inte ens med tein (heter det verkligen så? Alla säger alltid så om koffeinet i te.)
När vi var i Addis köpte vi tandkräm på Hilton. Sedan dess vill maken helst ha Aquafresh. Tandborstning ingår alltid i min skönhetsprocedur, vare sig det är på morgonen eller inför utgång på kvällen (som ju händer så vansinnigt ofta nuförtiden…)
Sist men icke minst så måste jag ha någonting i HÅRET. Ofta mousse innan fön och sedan vax, sprej eller sprejvax. Eller nåt annat frisören lurat på mig. Men här byter jag produkt lite efter humör så det skulle bli alldeles för många bilder.
Ångest, ångest är min arvedel
juni 30, 2009 vid 11:34 f m (Jobb, livet)
Fast jag tror att det börjar bli bättre nu. Sömn och gråt igår. Mer sömn idag och nu börjar jag sakta känna att jag kanskemöjligen ska hitta lite energi.
MrKonsultpsykologstenface frågade på intervjun vad som “Varvar upp mig” och hur jag blir då.
Tillåt mig skratta.
Här varvas inte upp. Här sjunks ihop, täcket dras över huvudet, energinivån ställs in på ingenting. Tillåmed mina rörelser och min röst liksom sjunker.
Och det hade jag väl kunnat svara. Men det är inte jobbet
det är livet
som puttar omkull mig.
Eller möjligen både och. Kanske den del av jobbet som är
livet.
Man läser om hur viktigt det är med vila och återhämtning när kroppen utsatts för stresspåslag. Tjohoppsanhejsan! Att man blir extra skör och känslig när kropp och själ utsatts för många påfrestningar under lång tid.
Min lista över påfrestningar skulle bli låååång. Men jag är av segt virke uppenbarligen. Och att vila, ta en paus, stanna hemma mer med sonen, göra ingenting, baravara; allt det där man föreslår till någon som varit på max för länge.
Det är förödande för mig. Trust me, jag har alldeles ofrivilligt prövat att göra ingenting väldigt länge. Jag blir bara sämre. Okej för att ta några sov och gråtdagar emellanåt, men sen måste jag få göra saker. Annars blir det djuuupt ner under täcket och livet blir alldeles för svårt.
Och precis just nu ringde mitt fackombud. Och inte för att det vi pratade om förändrade någonting, men ibland är det bara skönt att få resonera med någon.
Dessutom har jag ett blåmärke i pannan
juni 30, 2009 vid 11:09 f m (livet)
Slog pannan i en hylla i tvättstugan häromdagen. Så otroligt fånigt. Ingen större skada skedd, men tittar man noga så ser man allt ett blåmärke. Tror även att jag håller på att få en finne i/på örat.
Det är mest elände just nu.
Nån gång
juni 30, 2009 vid 11:06 f m (blogga)
ska jag klura ut vilken princip jag använder när jag skyddar resp skriver öppna inlägg. Det ter sig tämligen slumpmässigt just nu; och då är ju jag ändå den som borde veta bäst.
Den som tycker att det är tråkigt så här med all fånig sol kan ju såklart roa sig med att försöka se något slags samband. Vilket kräver att du har lösenord. Och vett att svara i ett skyddat inlägg.
Förvirring.
Outhärdligt, fortfarande
juni 26, 2009 vid 9:24 f m (Jobb, livet)
Till att börja med måste jag väl erkänna att det där med att jag skulle få besked igår är något jag fantiserat ihop själv. Alternativt en slutsats jag drog baserad på den information jag hade.
Så här: Rekryterande rektorn sa, när jag var där på intervju, nåt i stil med “Jag och rekryteraren ska träffas 25e och sen ska det vara klart 26e så man kan skriva papper.”
Vilket jag bestämde mig för betydde att allt ska vara klart 25e och då borde de som fått tjänsterna få besked samma dag. Nu fick jag förvisso högt på det där testet med logisk slutledning så min gärna borde ha kryssat i rutan “informationen otillräckligt” vad gäller slutsatsen att “Information kommer ges till de sökande 25e.” Men jag bestämde mig i alla fall att det var vad det betydde. Att allt ska vara klart idag och att man då borde fått veta igår.
Men, det där som rektorn munlade om behöver ju faktiskt inte alls ha betytt det.
Nåja.
Jag håller just nu på att gå söner av oro. Det är så jäkla mycket mer än bara ett jobb jag sökt så jag kommer verkligen inte slappna av förrän jag fått besked.
Och jag tycker faktiskt att jag åtminstone borde få ett besked. Okej om man går på en intervju och får höra “Vi ringer dem som får komma på nästa intervju.” Då kan jag gå med på att telefontystnas = nej.
Men nu. Jag har varit på tre intervjuer och en 3 timmars intervju medelst psykologiska tester. Dessutom är jag övertalig och ska ha någon slags förtursrätt. Så den här gången tycker jag inte att låta-bli-att-ringa vore ett acceptabelt sätt att säga att jag inte fått någon av tjänsterna jag sökt.
Alltså väntar jag. Och det är outhärdligt.
