Med andra ord

Nästa vecka är det min tur att berätta om mig själv för utredarna. Senaste dagarna har det snurrat rejält i skallen. Jag är så van att berätta ”berättelsen om när jag blev sjuk” för den har så många frågat efter.

Men min uppväxt, vad mina föräldrar gjorde, varför jag valt den utbildning jag har, intressen, gamla kärlekar…. Den berättelsen finns inte som en kronologisk historia i mitt inre. Det är lite mer pusselbitar här och där. Det är som att min hjärna försöker pussla ihop dem där delarna inför mötet på måndag.

Något som är oerhört tydligt är att det finns ett så tydligt före och efter i mitt liv. Livet både tog slut och började om när jag blev sjuk.

Nu måste jag ta reda på saker som vad min mamma och pappa jobbade med när jag föddes. Och så måste jag fråga (för tusende gången, jag glömmer alltid…) om det var -81 eller -82 som min pappa och styvmamma träffades.

I ärlighetens namn vet jag inte riktigt vad min mamma och styvfar jobbar med nu; exakt vilken ”titel” de har. Så är det när ens föräldrar gör någon slags karriär.

Syrran jobbar på någon skola som jag hela tiden glömmer namnet på…

Vad ena brorsan läser just nu har jag ingen aning om.

Jag är helt enkelt usel på att komma ihåg sånt. Men jag vet ofta hur folk mår, vad de tänker och känner. Och jag brukar minnas exakt vad de sa sist vi pratade med varandra.

Men sånt ska inte med i utredningen. Där är titlar lite viktigare.

Om man någon gång tänker skriva sina memoarer ska man definitivt passa på nu!

Lite läskigt är det att bli utredd. De där människorna kan faktiskt avgöra om vi får skaffa barn eller inte. Skum känsla.

Maken och jag var överens om vem av de två som verkade mest ifrågasättande. Den ena log och den andra rynkade på ögonbrynen.

Fast det mest troliga är att våra iakttagelser bara är hjärnspöken.

Som sagt; de där två har ju ”bara” möjlighet att påverka hur resten av våra liv ska se ut.

Märkligt.

…är avklarat! Det var spännande. Först lite prat om vilka blanketter som ska fyllas i och vad vi ska lämna ifrån oss (läkarundersökning, referentbrev.) Vi fick även lämna samtycke till att de gör utdrag ur polisregistret.

Sedan satte det igång. Den här gången fick maken berätta om sitt liv; från det att han föddes fram till nu. Det var härligt att sitta och lyssna; det är så sällan man får ”hela storyn” sådär på en gång. Och även om man känner sin älskade så är det häftigt att få veta mer om varandra.

Nästa gång är det jag som ska avhandlas…

Det var två utredare och båda två kändes som kloka, erfarna och skarpa kvinnor. Sånt tycker jag om. Det är förtroendeingivande. Jag gillar proffs.

Just idag känns hela försöka-skaffa-barn-prylen väldigt angenäm.

Jepp. I eftermiddag är första mötet med familjerättsenheten.

Nervöst.

En sak jag och min man uppmanats att fundera över och skriva ner är vilka överväganden vi gjort inför adoptionen. Har vi funderat på andra alternativ? Jag tror att formuleringen är nåt i stil med: Barnlöshet? IVF? Andra överväganden?

Något jag har upptäckt är att ”gången” förväntas vara så här:

försöka få ”hemmagjorda” barn -IVF – adoption.

För mig är inte adoption ett sista-hands-alternativ. Det är ett av de två alternativ jag har om jag ska kunna bli förälder. Inget av alternativen skulle göra mig till genetisk förälder till det barn jag eventuellt får.

Frågan jag fick ställa mig var hur viktigt det är för mig att försöka bli gravid. Ärligt talat vet jag inte. Att uppleva en graviditet verkar onekligen vara häftigt, spännande, fantastiskt. Att adoptera verkar onekligen bli häftigt, spännande, fantastiskt.

När jag läser om alla kvinnor och män i ”IVF-svängen” som i sin längtan efter barn går igenom den ena ograviditeten efter den andra; då lider jag. Det känns som att de tvingas återuppleva den där första sorgen över barnlösheten om och om igen. Och den smärtan är enorm. Besvikelsen är total.

Därmed inte sagt att jag inte skulle göra det själv om det var den möjlighet jag hade att bli förälder.

För oss var adoption ett mer pragmatiskt än känslomässigt val. Det var 35% mot 100%. Det var det faktum att om vi ägnade år åt äggdonationer som kanske inte skulle lyckas så skulle kanske (den enligt lag förvisso obefintliga) åldersgränsen för adoption hinna passeras.

Äggdonation kändes som att satsa allt på ett alltför osäkert kort.

Och nu när vi väl bestämt oss finns inget alternativ. Mina tänk-om-jag-skulle-bli-gravid-fantasier slutar numera med hjälp-då-sviker-jag-ju-det-som-ska-bli-mitt-barn-tankar. Vårt barn kanske redan är fött. Det finns ingen återvändo nu.

Kanske, kanske, prövar vi äggdonation om vi vill skaffa syskon, för i den här bakvända världen vi lever i så får man nämligen vara äldre när man gör en sådan behandling än när man adopterar. I alla fall om man är man.

Vi har förmånen att en massör kommer till jobbet en gång per vecka. Jag har just varit där.

Att man kan ha så många muskler som det kan göra så ont i…

Jag har en känsla av att jag inte kommer sova någonting den här veckan…

Igår berättade min yngsta styvdotter att hon tittat på ett kort på sitt fadderbarn och tänkt:

”Tänk om min lillasyster kommer se ut så här.”

Ibland tror jag att vi är fler som längtar…

Min man började fylla i sina frågor idag. Han fastnade på 1c ”När flyttade du hemifrån?”. När han ringde sin mamma kom hon inte riktigt ihåg hon heller. Det var rätt skoj att tjuvlyssna på det samtalet.

Det är faktiskt inte så att man måste bli godkänd i kommunen. Det händer att folk får avslag. Det händer inte ofta i Sverige, men det händer.

”Men varför skulle inte ni?” säger folk när man oroar sig.

Ja, varför skulle inte vi?

Men man vet inte.

Barn är ingen självklar rättighet. De är en gåva man får om man har tur.

Det är klart man oroar sig.

Nu har jag svarat på frågorna vi ska skulle skriva ner innan första mötet. Och det känns som 5 sidor med pretentiösa floskler. Min röriga familj framstår plöstligt som ”Perfect family” som styvdöttrarna skulle säga.

Alla har högskoleutbildning och jag tror på demokrati och läser böcker och min man är min bästa vän och vi motinerar regelbundet och bor i vackra omgivningar med nära till naturen och har många goda vänner och en stor och kärleksfull familj och bla, bla, bla, bla.

Saken är den att allt jag skrivit är sant.

Men jag hoppas verkligen att man får fördjupa sig lite i själva samtalen så att det framkommer att vi är alldeles vanliga människor som äter, bajsar, bråkar, gråter, gör misstag, gör bort oss, försover oss, glömmer saker och inte alltid orkar dammsuga.

Också.