Med andra ord

Jag missade visst en punkt. Förmodligen för att det är så främmande att tänka att jag och maken ska vara något annat än ett par.

Vi är stabila.

Okej. Dags att lägga känslorna åt sidan och försöka tänka rationellt. (Inte för att mina känslor kommer bry sig om det, men det håller mig upptagen en stund.)

Som jag skrivit tidigare har våra utredare inte på något sätt antytt att de inte vill ge oss ett medgivande. Det borde vara det säkraste tecknet.

Men vi går ändå vidare med analysen. På FFIAs hemsida kan man läsa om vad som kan leda till avslag:

Anmärkningar i brottsregistret, lång eller allvarlig sjukdom, lång arbetslöshet eller instabil ekonomi, för hög eller för låg ålder, instabil relation, och i ensamstående ansökningar att nätverket anses för svagt eller att sökande har få eller inga kontakter med släkt samt få vänner.

1) De brott jag begått har väl bestått av att gå mot röd gubbe och att låna hem pennor från jobbet. Men det hamnar man ju inte i brottsregistret för. De skulle kolla socialregistret också och jag fick faktiskt socialbidrag när jag var sjuk. När det sedan ordnade sig med min sjukpenning betalade jag tillbaka pengarna. Borde inte synas i något register alltså.

2) Jag har ju haft en allvarlig sjukdom, men det där intyget jag fick från min läkare som säger att jag är frisk nu borde ju duga.

3) Har aldrig varit arbetslös. Stabil ekonomi? Tja, lönen svischar förbi rätt snabbt på kontot varje månad och det finns väl en hel del man skulle vilja konsumera som pengarna inte räcker till. Men det räcker till räkningarna och ingen svälter. Vi hade nog inte fått köpa huset om banken tyckt att vi var instabila.

4) Ingen av oss är för ung. Min man är farligt nära den där åldersgränsen som inte finns. Å andra sidan var det ett par där båda var äldre än honom som fick rätt när de överklagade förra hösten.

5) Nä, ensamstående är vi ju inte.

Hm. Ja. Bortsett från att jag är lite lätt neurotisk och panikslagen just nu så ser det ju rätt bra ut.

Jag ger oss ett medgivande.

Eller rättare: Hela jag har liksom fryst fast. Sista mötet på måndag. Känns som att vänta på en dom. Det spelar ingen roll vad förnuftet säger, känslorna är i total oordning.

Panik.

När man ligger i sängen och pratar om livet med sin äldsta styvdotter.

När man åker och hämtar den yngsta mitt i natten och hon är så glad, så glad över de nya klasskamraterna.

När de där tonåringarna som man bor med kramar en spontant och frågar hur man mår.

När man ser hur mycket kärlek som finns mellan maken och styvdöttrarna.

Igår fick vi ett brev från en av utredarna. Hon tackade för senast och bifogade information om olika kurser/träffar som är på gång i adoptionsvärlden.

Det kan bara betyda något bra.

Om jag inte hade förmågan att tänka rationellt skulle jag ligga hemma under en filt och skaka hela dagarna.

Det finns inga uppenbara skäl till att vi inte ska få ett medgivande.

Men om det skulle bli ett nej kan jag just nu inte komma på ett enda skäl att fortsätta andas.

Den känslan har jag under huden hela tiden.

Det är fruktansvärt energikrävande att försöka få förnuftet att hålla känslan under tillräcklig kontroll för att man ska kunna gå till jobbet varje dag. Och dessutom göra något vettigt.

Om en dryg vecka är sista mötet. Då får vi väl veta. Mantrat i mitt huvud låter så här:

Om de inte hade antytt nu att de inte tänker ge oss ett medgivande så vore det grymt, omänskligt, överjäkligt att säga det sista gången. Det bara måste bli ett ja. Om de är människor blir det ett ja…

Kan inte påstå att det känns mindre för varje dag.

Det här är lika j-vla jobbigt som att vänta på besked om cancerbehandlingarna hade lyckats.

Om de är människor måste det bli ja, det vore omänskligt att inte antyda nåt, om de är människor, det vore omänskligt…

…gillar jag tanken på att någon annan kan vara oändligt mycket viktigare än jag själv. Det är barn för mig; att livet blir något mer än de egna nojjorna och tankarna.

Ren kärlek.

Vi får för övrigt hembesök idag…

Min vän, E, har många gånger beklagat sig över att folk som har barn bara klagar hela tiden. Det enda det pratas om är vaknätter, blöjbyten och det ofria livet. Enligt E.

Och alla är ju inte bombsäkert övertygade om att de vill ha barn. Tillhör man dem kan jag förstå om man inte blir så sugen om folk bara gnäller.

Så, detta är en utmaning till er, berätta för E (och mig) vad som är positivt med barn och föräldraskap.

Vi som tar oss igenom byråkrati och/eller medicinska behandlingar; vad förväntar vi oss när vi kommer ut på andra sidan? Vad är det vi kämpar för?

Och ni som lever med barn – egna och andras – vad är det de bidrar med, de små liven, som gör att livet faktiskt blir bättre än om de inte fanns?

Ska fundera själv till nästa inlägg.

Igår var det en person som sa åt mig att tillåta mig själv att ”vara gravid”. Jag har bara så förbaskat svårt att tro på det.

Nu är jag ju inte det minsta gravid i traditionell bemärkelse, men om vi leker med metaforen så känns det så här:

Jag har inte testat positivt än, men jag har flera ”graviditetssymptom”; utredarna säger inte ”om” de säger ”när”. Jag mår inte illa, har inte ömma bröst, har ingen utebliven mens. Men jag har två socionomer som säger saker som:

”Nu när du ska bli pappa igen.”
”Har ni kommit så långt att ni funderat över hur ni ska göra med föräldraledigheten?”

Det vore ju faktiskt taskigt att säga så om de sitter där och tänker att ”De där två knäppgökarna ska inte ha nåt medgivande inte.” Eller hur?!?

Men jag vågar ändå inte riktigt tro på det.

Och jag tillhör inte dem som vågar ”tjuvtesta”; jag törs inte fråga hur vi ”ligger till”.

Jag är precis lika labil som man påstås bli av graviditetshormoner. Känslorna finns precis under huden och jag gråter hur lätt som helst. Mest hela tiden.

I en av alla böcker om barnlängtan jag läst stod det att vi som är ofrivilligt barnlösa förväntas längta oreserverat efter att få bli föräldrar. De tvivel som ”vanliga” blivande föräldrar kan känna blir liksom lite förbjudna när man har svårt att få barn. Man förväntas bara jubla och vara tacksam när det väl händer.

Men tro mig; nu dundrar alla funderingar in i skallen med full kraft.

Vill jag det här? Kommer jag klara det? Tänk om det inte alls blir så underbart som man föreställt sig? Hur kommer det kännas att bli av med sin ”vuxenfrihet”? Hjälp! Tänk att ansvara för en annan människas liv… Vi skiter i det här… Nej, men jag vill ju… Eller, vill jag? Kan jag? Törs jag? Får jag?

Det är rörigt just nu.

Här kommer alla känslorna på en och samma gång…

Idag var vi på, trodde vi, sista besöket i kommunhuset. Nästa vecka blir det hembesök.

Men tydligen pratar jag och min käraste så förbaskat mycket att vi inte hunnit igenom de obligatoriska punkterna.

Det blir ett extra möte.