Med andra ord

En av ”våra” organisationer har hört av sig. För övrigt den organisation jag skulle välja om jag bara gick på snabbhet och trevligt bemötande.

Det är fyra länder som skulle kunna funka, varav Vietnam går bort direkt på grund av ändrade köregler.

Två av länderna bad jag om mer information om (helt utan att kolla med maken först insåg jag just.)

Så är det en till organisation att vänta in.

Sedan är det bara att börja ta ställning till väntetider, kostnader, barnens förutsättningar, ens egna känslor kring än det ena än det andra…

Kan inte någon bara bestämma åt mig?

känns det ursegt att det kan ta två år till innan vi får barn.

Pratade med styvdottern om att adoptera fler barn. Sa att jag såklart skulle vilja ha fler barn än ett men att man får ta en sak i taget och allt sånt.

”Tänk om 10 år då kanske ni har två barn.”

”Ja, fast din pappa skulle ju ha fyra i så fall.”

”Hm. Och du skulle ha… två… Två, och två halva!”

Jag har sagt det förr; man får ta emot kärlek där den kommer.

Det är märkligt hur man plötsligt har börjat resonera i nya banor.

Maken igår:

”Vi måste skaffa något slags skydd att ställa framför öppna spisen när vi får en parvel som far omkring här. Luckan är jättehet.”

Och golvljusstakarna. De är ju inga lämpliga leksaker.

Jag har alltid varit usel på det där med att tacka.

Men tack alla. För att ni läser. För att ni skriver.

För att man slipper känna sig ensam.

Idag fick vi ett brev från den ena organisationen. De lovar att läsa igenom utredningen så snart som möjligt. Inom 14 dagar ska de återkomma med besked om de kan förmedla en adoption åt oss.

Igår berättade jag för en kollega att vi ska adoptera. En av de sista jag någonsin trodde att jag skulle säga något till.

Då jag sovit dåligt natten till igår hade jag sökt upp kollegan för att fråga hur nödvändig min närvaro var på eftermiddagens konferens. Fick höra hur blek och trött jag såg ut. Eh, sa jag inte precis att jag sovit dåligt? Ja, ja…

Vi möttes senare i en korridor. Kollegan log då finurligt och frågade om jag ”var med bebis”.

”Nej, njae, fast… Alltså jag är inte gravid. Och jag kommer aldrig bli det heller.”

Ni vet hur folks ansikte liksom kan ramla ner när de får ett svar de inte förväntar sig. Och när de inte vet vad de ska säga.

Tyckte nästan lite synd om kollegan som stod där och funderade på hur man bäst beklagar sorgen. Så då sa jag det. Att man kan få barn på andra sätt.

”Ni funderar på det alltså?”

”Nej. Vi har redan börjat. Vi har precis blivit godkända. Så på sätt och vis hade du ju rätt.”

Sen vete tusan om det går att förklara min trötta blekhet med att vi ska adoptera, men det är ju en annan femma.

4 på varje kuvert.

Ett brev till varje organisation.

Postat och klart.

Nu har vi det! Allt är klart! Vi får ta emot ett barn för internationell adoption!

Imorgon ska jag kopiera alla papprena och skicka till våra organisationer. Om 2-3 veckor hoppas jag att vi har valt organisation och land.

Sedan ska vi in i nästa pappersdjungel för att, kanske redan i januari, få iväg vår ansökan.

Jag ska bli mamma! Jag ska verkligen bli förälder!

Min älskade make ska bli pappa igen.

Mina styvdöttrar ska få ett syskon.

Mamma ska bli mormor.

Det kommer bli en morfar, en styvmorfar, en styvmormor, en farmor, en farfar, en moster och tre morbröder!

Visst, mycket kan hända på vägen men just nu är tveksamheten så här liten:

Det kanske inte blir något ändå…

Känslan så här:

VI SKA FÅ BARN!

Vår hemutredare ringde imorse. Mellan 16.30 och 17 idag ska vi åka och hämta våra papper.

Vårt medgivande!