Med andra ord

Tinselflickan utmanar dem som känner sig kallade att lista 5 saker man önskar sig ska hända under 2007.

Så detta önskar jag:

1. Att vi får iväg våra papper till Etiopien före april.

2. Att vi får BarnBesked redan 2007.

3. Att alla som längtar efter barn ska få bli föräldrar.

4. Att vi vinner på vår lottorad.

5. Och så några småsaker som att jämställdhet mellan kvinnor och män ska råda, att samhällsklyftorna minskar och att allt världselände bara upphör. På nyårsdan.

Vad önskar ni er?

…lär man sig snabbt att alltid tänka i de längsta tidsperioderna:

Skickar ansökan i april + handläggningstid i 12 månader = BarnBesked i april 2008 + ytterligare handläggning i 2 månader =

Vi träffar vårt barn i juni 2008.

Men när hjärtat ska känna efter så blir det givetvis kortast möjliga:

Skickar ansökan i januari + handläggningstid i 7 månader = BarnBesked i juli 2007 + ytterligare handläggning i 1 månad =

Vi träffar vårt barn i augusti 2007.

Hjärnan kämpar just nu febrilt med att hindra hjärtat från att ta över för då hamnar vi här:

Tänk om vi får åka redan i sommar? Fast var det inte något sommaruppehåll i Etiopien? Nåja, sensommar-höst är ju inte så illa det heller. Och tänk om vi firar nästa jul hemma i huset med vår alldeles egna lilla son eller dotter. Och kan man verkligen börja söka andra jobb om man kanske ska vara föräldraledig om mindre än ett år. Eller? Äsch. Och vem har sagt att jag skulle bli en så bra mamma egentligen. Hur ska jag göra om jag får annandagsångest nästa år för inte kan man väl ligga under en filt och gömma sig för världen en hel dag om man har barn, fast då kanske man ändå har fått nog av sig själv och bryr sig mer om det där barnet ändå. Och hur tusan ska det bli med boendet och var ska alla barnen bo? Och hur gammal kommer ho/an vara? Och varför vill man ha barn överhuvudtaget? Och hjälp, jag längtar så jag håller på att spricka. Det blir förmodligen ändå inte nästa år, det dröjer säkert så många år att vi glömmer bort att det var ett barn vi ville ha. Och jag kommer bara inte stå ut att vänta ändå till sommaren 2008 för det känns som att jag väntat hela mitt liv, eller nåja, halva då. Om ett år kanske jag inte har tid att sitta och knattra in inre monolger på en blogg. Då kanske man är mamma. HJÄLP. Jag vill, jag vill, jag vill.

Och så vidare…

Vi har hela tiden sagt att landet får välja oss.

Min man pratade med Organisationen idag. Som det ser ut nu kan vi skicka en ansökan till Etiopien tidigast jan/feb och senast mar/apr.

I Thailands-kön står vi längre bak.

Det känns som att det är dags att börja läsa på om Etiopien…

Jag och maken fick en underbar julklapp av styvdöttrarna. Vill bara rekommendera den till dig som ska adoptera eller som känner någon som ska det.

När du kom till oss av Ulrika Bokstad och Tina Landgren (Eriksson & Lindgren).

Det är en ”min-första-bok” för adoptivfamiljer. Jag tycker att den är helt fantastisk. Bilderna är underbara och alla fylleri-grejer är anpassade till oss vars barn växer i hjärtat och inte i magen.

Det känns såklart superläskigt att äga en redan nu. Samtidigt fantastiskt.

Köp den.

Brukar vara ganska bra på att ta diskussioner med eleverna. Om blattar, bögar och andra hemskheter.

Tricket är att kunna bena ut och nyansera samtidigt som man respekterar ungdomarnas erfarenheter och känslor.

Men så idag hände något. Plötsligt insåg jag att mitt barn skulle kunna vara en av dem som tvingas höra sina klasskamrater uttrycka sig slarvigt, rasistiskt, onyanserat, taskigt, kalla det vad du vill.

Då gjorde det så ont i hjärtat att jag tittade på dem och sa att jag blir faktiskt ledsen när du säger så.

Sedan var lärarjaget tillbaka i diskussionen en stund, men så sa jag det:

”Jag kanske kommer ha ett barn som är ‘neger’ om ett år”.

Jag vet inte om de hörde.

Julmusten var slut och vi skulle snart till konserten i aulan. Dessutom brände tårarna bakom ögonlocken och jag kände mig inte redo för att visa så mycket känslor då och där.

Det var kallt i aulan, men det var inte bara därför jag skakade under konserten.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om just nu. Vi är ju inne i ännu en vänta-period. Den här gången kommer den sträcka sig till mars om vi har otur.

Men månaderna går rätt fort inser man.

Styvdöttrarna sa igår att de längtar tills vi ska adoptera.

Själv vågar jag inte riktigt längta just nu.

Såg en fin bok på akademibokhandeln; en ”Min första bok” för adoptivbarn.

Vågade inte köpa den.

Än.

I fredags och söndags kände jag mig så glad över Etiopien/Thailand-beslutet.

I lördags kändes jag mig frustrerad och arg över barnlösheten.

Igår var det helt OK.

Idag är det bara oro, oro, oro. Läser på om lite allt möjligt och tolkar det mesta negativt.

Kötider och väntetider kommer öka.

Regler kommer ändras.

Allt kommer gå åt fanders.

Vill ha fredagskänslan igen.

Om vi plötsligt får för oss att det är Kina som är intressant så måste vi skicka ansökan senast i april.

Kina har annonserat att man ska ändra reglerna och enligt de rykten som florerar kommer vi inte längre kunna möta kraven.

Det är ju tamejtusan jul snart. Hur gick det till? Det har ju varit höst i evigheters evigheter, hur kan det dyka upp en jul nu?

Eftersom att vi har tre föräldrapar och två barn (som ju har ännu en familj) att ta hänsyn till har vi bestämt att när vi väl fått vårt gemensamma barn ska vi strunta i alla och fira jul hemma.

Jag har hela tiden tänkt att hoppas, hoppas, hoppas julen 2008 blir den första vi firar i vårt hus.

Så finns plötsligt en möjlighet att det blir redan julen 2007. Jag vet inte hur sannolikt det är.

Men det finns faktiskt en liten möjlighet.