Med andra ord

Eftersom de flesta som väntar barn från Etiopien har medgivande 0-18 månader så kan det hända att vi ”går före” kön om det kommer ett äldre barn.

Men det är inget man ska räkna med.

Organisationen gissar att det är i början av nästa år som gäller för vår del om det inte kommer ett äldre barn tidigare.

Fast, vänta, hallå, stopp, stopp, stanna! Vasadu?

I början av nästa år.

Eller tidigare.

Det är ju KORTARE tid än 10 månader.

Sen är ju ”regeln” i adoptionsvärlden att det alltid tar längre tid än man trodde från början.

Men ändå.

15e maj sändes våra handlingar till Etiopien. Så nu börjar den riktiga väntan…

Wow. Oj.

Har ingen aning om hur det ser ut med väntetider just nu. När jag pratade med Organisationen i januari fick vi veta att vi skulle räkna med 10 månader.

Oj.

Vi väntar barn.

Storkenflyger rättar mig i en kommentar. Det går att få både ägg och spermier donerade utomlands. Mer om detta vet Femmis.

Ska man få till en gratis äggdonation i Sverige krävs dock en karl. Och det satt långt inne för di svenska myndigheterna att tillåta detta överhuvudtaget.

I en kommentar till förra inlägget kan man läsa om privat adoption, dvs att man inte går via någon adoptionsorganisation. Detta var vanligt i Sverige på 70-talet. Idag kan man inte göra så utan alla adoptioner måste gå via en auktoriserad organisation (undantaget vissa släktadoptioner och ev. några fall där det redan finns en relation mellan adoptivbarn och adoptivförälder.)

Och så kön då.

Jag kan tycka att det kan kännas konstigt bara att man vill välja land. Bara när jag hör folk diskutera söta ”Kina-flickor” vs barn från andra länder mår jag lite dåligt. Eller när man vill välja landet som har de ljusaste barnen.

Samtidigt kan jag förstå att man kan ha en relation till ett visst land. Släkt, vänner, att man jobbat där, har turistat där mycket, läst massor om landet…
Så, okej för att välja land.

Men att välja kön. Det kommer jag aldrig tycka är ok.

Visst, det finns de som blir föräldrar på det gamla vanliga sättet som också har önskningar om kön. De som producerar barn på vissa tider på dygnet eller i särskilda ställningar för att öka möjligheten att få det kön de önskar.

Så finns det de som väljer att abortera barnet om det har ”fel” kön. Oftast är det felaktiga barnet en flicka.

I Indien har man sett denna typ av aborter öka. I Kina överges flickorna.

För se, vill man ha biologiska barn är det pojkarna som räknas.

Blivande adoptivföräldrar vill dock helst ha flickor. De anses lättare. Och sötare. Plus att forskningen visar att det finns någon slags gammal kulturell föreställning om att främmande manligt blod är farligare för släkten än främmande kvinnligt.

Alltså i vår västerländska, civiliserade, demokratiska, upplysta kultur.

Jag kommer aldrig tycka att det är okej att välja kön. (Om sen folk ställer klockan på 05.00 för att det påstås vara lättare att få till gossebarn så får de väl roa sig med det.)

Men att kön ska spela roll. Att kön spelar roll.

Det gör mig tokig.

Att vilja välja kön på ett adoptivbarn kanske inte automatiskt betyder att man skulle kunna tänka sig att abortera ett foster med ”fel” kön.

Känner att jag kanske var lite hård.

Jag blir bara så jäkla frustrerad av att leva i en värld där kön faktiskt spelar roll.

Nej. Man får inte välja kön.

I USA där inhemska adoption är vanligt kan man i vissa fall få välja barn. Ungefär som det var i Sverige förr när man kunde hämta barn från barnhemmen här.

När det gäller internationell adoption så har jag hittills inte sett ett enda land som låter en välja kön. Från Kina och Indien kommer det flest flickor, från andra länder flest pojkar.

Men man får inte kryssa i en ruta om vilken sort man helst vill ha. Och det uppskattar jag.

Det finns de som tycker att man borde få välja. Jag antar att dessa människor även tycker att det är okej att abortera ett foster av ”fel” kön. För mig är det nämligen ingen skillnad mellan dessa två.

Så länge det blir en människa är jag nöjd.

Man får välja land. Men alla länder kommer inte välja dig.

Man får bara skicka ansökan till ett land i taget. Återigen: Det är barnets behov som är i fokus. Att handlägga en adoption kostar tid och pengar i de länder man ansöker ifrån. Barnen som behöver familj ska inte behöva vänta onödigt länge för att vi som vill adopterar gör ”helgarderingar”.

Dessutom kan det ju vara en poäng att man lär sig om sitt barns ursprungsland. Att man väljer med hjärtat på något sätt.

Vilka länder man kan välja beror på vilka krav de ställer. Det kan handla om

ens ålder
om man är singel eller par
om man är hetero- eller homosexuell
tiden man varit gifta
om man varit gift förut
ens religionstillhörighet
vilka sjukdomar man har haft
ens inkomst- och utbildningsnivå
om man har barn sedan tidigare
hur många barn man ev. har

Också det här tycker folk man pratar med är konstigt. ”Herregud det räcker väl att man är en bra person som vill ha barn.”

Än en gång: Gör tankeexperimentet att 1000-tals barn adopteras från Sverige varje år. Skulle du då vara bekväm med att de hamnade hos föräldrar som

är helt emot demokratiska värderingar
tillhör en religion som är i strid mot dina värderingar
har sjukdomar som gör att de kanske inte kommer leva särskilt länge
är så gamla att de kanske inte kommer leva särskilt länge
redan har 10 småbarn att ta hand om

Eller vad som nu är viktigt för dig…

Olika länder ställer olika krav. Vissa av dem är krav jag inte skulle ställa i en omvänd situation. Men jag respekterar dem.

För barnens skull.

Hur gammalt kommer barnet vara? Hur många gånger har jag inte fått svara på den frågan? Vad krävs för att man ska få en liten bebis? Måste jag som är äldre ta emot ett äldre barn?

Så här:

Tillsammans med ens utredare kommer man överens om en medgivandeålder. När man sedan blivit godkänd står det in ens papper att man har medgivande att ta emot ett barn som är mellan si och så gammalt.

Vi har medgivande 0 till ännu ej fyllda 3 år.

I teorin betyder det att vi kan få ett barn som är allt emellan spädis och 2 år och 11 månader.

I praktiken betyder det att vi troligen får ett barn som är över 2 år. Detta av den enkla anledningen att yngre barn är mer efterfrågade än äldre.

Olika länder har olika system. De flesta har någon form av kö. När det är ens tur så får man det barn som stämmer in på ens medgivande. Så när vi är nr 1 i kön så kommer vi bli föräldrar till det barn mellan 0 och 3 som just då finns tillgängligt för adoption.

Men det kan också bli så att det barn som står på tur är ”för gammalt” för alla som står före oss i kön. Säg att det är 10 före oss, alla har medgivande 0-18 månader. En två-åring blir tillgänglig för adoption.

Vips är vi ju de med längst kö-tid som har rätt medgivandeålder!

Så, på sätt och vis bestämmer man ju åldern på ens barn. Det är tydligen lite kulturellt det där; svenskar vill gärna ha bebisar medan man i andra länder längtar efter äldre barn.

Man kan m.a.o. få ett medgivande om en spädis fast man är ”gammal”. Det man ska komma ihåg är dock att olika länder har olika krav. Det kan vara minimiålder, maxålder, ålderskillnad mellan makar, åldersskillnad föräldern-barnet (till exempel har flera länder villkoret max 40 år mellan förälder och barn).

Så, medgivandeåldern påverkar alltså vilka länder man kan ansöka ifrån.

Alltså, det är faktiskt inte så att människorna i ”givarländerna” producerar barn för att vi barnlösa västerlänningar ska ha nånstans att ta vägen med vår längtan. Varje barn som blir tillgängligt för adoption är resultatet av dess biologiska föräldrars livssituation.

Handläggningen av en adoption måste se till barnets bästa. Hur segt och trist jag än kan tycka att det är att sitta här i kalla nord och väntaväntavänta, så måste adoptionsorganisationerna i första hand utgå i från barnens behov.

Och det måste få ta den tid det tar.

Detsamma gäller de krav som ställs på mig som blivande förälder. Det måste vara barnens behov och inte mina som ska tillgodoses.

Så utredningar, läkarbesök, referenter, intyg, foton, inkomst- och utbildningskrav. Jag kan tycka vad jag vill om detta. Den som ska ge mig möjlighet att möta mitt barn måste känna sig trygg med vem jag är.

Utifrån sina värderingar och normer.

Och detta är viktigt!

Tänk om 1000-tals barn lämnade Sverige varje år för att få nya hem någonstans i världen. Vilka krav skulle inte du ställa då? Jag vet att jag skulle vara en av dem som undrade, ifrågasatte och krävde.

Tror att jag tänker vara grön ett tag.

Har fått dit en ny site meter. Lite trist bara att börja om. Har ju kvar den gamla statistikens ”slutsiffra”. Få se hur lång tid det tar innan vi är där igen.

Jaha. Jag ska ju inte skriva om adoptionen förrän papprena är i Etiopien har jag visst påstått. Att det skulle betyda att jag inte kommer på något att skriva om överhuvudtaget hade jag inte räknat ut.

Fast vi ska väl vänta sisådär ett år nu skulle jag gissa så om jag inte ska lägga ner bloggen bör jag ju komma på något att filosofera kring.

Jag tror att ständiga ”inget har hänt – nu heller” -inlägg kan bli lite segt i längden.

Så jag tänker.

Något jag tänker på väldigt mycket, och som jag nämt tidigare, är hur sjutton får jag tillbaka min räknare?

Tinsel gav mig ett tips för länge sen, men det sprack på att jag a) inte har kvar lösenordet för site meter b) helt enkelt inte begrepp vad det var jag skulle göra.

Häromdan tänkte jag att, äsch, det är väl bara att börja om m en ny räknare då. Men jag lyckas ju inte begripa ett skvatt av vad det är jag förväntas göra.

Jag håller på att drabbas av nån slags IT-analfabetism tydligen.

Nä! Här kan jag ju inte sitta och gnälla! Dags att leka med layouten och försöka få till det där med räknare.

Det ska gå, det ska gå, det ska gå…