Med andra ord

På söndagar får man inte besöka barnhemmet. Vår andra dag i Addis spenderas istället på bilutflykt med guidning av F och G. När vi är där tycker jag att det går väldigt bra. Jag förvånas över att jag faktiskt står ut med att inte träffa sonen.

Nu efteråt inser jag att anspänningen var enorm. Jag minns att vi fick välja i vilket vädertstreck vi ville åka på utflykt.

Jag kommer inte ihåg vad vi valde. (Förhoppningsvis gör någon annan i familjen det så att vi kan berätta för sonen.)

Vi åker upp i bergen som omger Addis. Därifrån har vi en fantastisk utsikt över staden. F pekar och visar var Hilton ligger, var stadens högsta byggnad är. Vi tittar, lyssnar, fotar och filmar.

Landskapet är mestadels brunt. Vi är i Addis under torrperioden. G berättar att när regnet kommer går det från brunt till grönt på bara någon dag.

Överallt växer eucalyptusträd. F berättar att frön en gång i tiden smugglades in från Australien. Dessa små frön är numera en enorm skog. Vilket inte är särskilt bra. Eucalyptus drar nämligen ut all näring och vatten ur jorden så att annan växtlighet slåss ut. Och det växer och sprider sig snabbt. Vi åker förbi hyggen där rotskotten redan växt ordentligt. (På bilden i tidigare inlägg syns byggnadsställningar gjorda av eucalyptus.)

Vi stannar och dricker kaffe. Enligt sägnen härstammar kaffebönan från Etiopien. Man ska dricka det med andakt. En kaffeceremoni tar flera timmar egentligen, men vi stannar på ett ställe där det meta är förberett. Golvet pryds med gräs, man tänder rökelse och poppar popcorn. Jepp, kaffet ska serveras med popcorn!

Till och med jag som inte dricker kaffe smuttar ur en av de små kopparna.

Vi åker tillbaka till stan. F pekar och visar. Kejserliga palats och stora ambasadbyggnader.

Ett stopp är särskilt viktigt. Platsen där man fann sonen. Det känns stort och viktigt att ha varit där. (Fråga inte, mer kommer jag inte berätta…)

Framåt kvällen släpps vi av så att vi kan shoppa souvenierer. Maken köper en tavla i första affären. Styvdöttrarna skänker pengar till de tiggande barnen. Jag vandrar mest omkring.

Middagen äter vi på kinesisk restaurang.

Imorgon får vi se honom igen.

I det ögonblicket har jag inte längre någon aning om var resten av familjen befinner sig. När jag tänker på det efteråt inser jag ju att de var där allihop, i samma rum som jag, men just då drabbas jag av tunnelseende.

Han ser lite yrvaken ut. Men samtidigt nyfiken. Nannyn småpratar med honom. Kanske säger hon på amharinja att ”Det där är dina nya föräldrar och systrar.” Kanske frågar hon om han sovit gott, om han mår bra.

En del av mig vill bara rusa fram och slita åt mig ungen och sedan aldrig, aldrig mer släppa taget. Jag vill bara hålla honom och säga att dig ska jag älska så mycket att du kommer tycka att jag är pinsam. Samtidigt vill man ju göra det första mötet så lite traumatiskt som möjligt. Låta sonen komma till en och inte tvärtom.

Jag är först framme vid honom. Maken är nog där alldeles nära han också, men som sagt, just då har han ingen koll. Pratar med honom. Tar honom försiktigt i foten. Han har rosa och röda kläder. Alldeles för stora. Alldeles för varma. På fötterna har han udda strumpor, en enfärgad och en randig, något som  styvdöttrarna noterar och kommenterar.

Jag och nannyn sätter oss i soffan. Jag killar honom under foten. Han ler. Fast jag längtatlängtatlängtat vågar jag inte riktigt ta honom. Nannyn sitter där med honom lungt och tyst.

Men så kan jag inte hålla mig längre. Sträcker ut armarna och så är han hos mig! Den där speciella tyngden av barn i mina armar. Doften av bebis som sovit. Underbart vackra älskade barn!

Sedan sitter maken hos oss. Han klappar och luktar på sin son. En gång kommer nannyn och hämtar honom för att byta blöjan. Saknaden känns rent fysiskt.

Vi matar honom. Han tuggar och tuggar på nappen men inget rinner ner. Först sista dagen förstår vi att vi hållit flaskan fel. Först sista dagen kommer sonen våga protestera.

Nu är han bara tyst. De stora bruna ögonen tittar på oss, men han säger ingenting. Inte minsta pip.

Pappan håller i honom. Tar med honom ut på gården. Att släppa honom är svårt. Maken och jag kommer nästan slåss om att få hålla honom under veckan.

Jag fotograferar. Försöker ta en bild med storasystrarna, pappan och sonen. Äldsta styvdottern har fått för sig att hon inte vill vara med så det är inte helt lätt.

Sedan har vi plötsligt varit där i över en timme. Det är dags att bege sig. Vi måste alla smälta intrycken och få vänja oss sakta. Heter det.

Älskade barn, jag vill ju aldrig mer vara utan dig.

Vi äter middag på restaurang. Pratar om första mötet. Om ögonen. Om att han inte grät.

Sedan pratar vi om maten. Om utsikten. Om den läskigt mörka vägen till resataurangen.

Det är som att man inte orkar öppna upp för allt man känner. Han är inte längre en bild och några läkarintyg. Han är en alldeles riktig människa. Vår son.

Det verkliga känns så overkligt. Han är vår.

Den här längtan är ännu större.

Planet landar på flygplatsen i Addis Abeba 07.40 etiopisk tid. Det vill säga tjugo i sju för en svensk som inte ställt om ännu. Jag har tydligen sovit som en stock. Har ett vagt minne av att ena styvdottern bad mig byta plats under natten. Det var tydligen när planet mellanlandade i Rom. Efter det har resten av familjen inte sovit mycket. Maken har nästintill pratats ihjäl av en italienare född och uppvuxen i Tanzania som bl.a. rekommenderat honom att lämna frugan (mig!) en kväll i Addis och bege sig till ett hotell med bra prostituerade.

Styvdöttrarna har blivit störda av nypåstigna i Rom som inte haft vett att hålla tyst. Dessutom har en man som klev på redan på Arlanda tjatat och tjatat om sin väska som tydligen hamnat i ett bagageutrymme långt ifrån hans plats. Ett gäng ungdomar som är på någon slags volontärresa i Afrika har även de lyckats hålla låda och störa nattsömnen för mina kära.

Av detta har jag inte märkt någonting. Jag har inte ens noterat de gånger styvdöttrarna försökt lyfta upp mitt huvud som fallit tungt mot bröstkorgen (av omtanke för min alltid så ömma nacke.) Jag har sovit.

Öronproppar och ögonbindel. Jag säger bara det.

När vi checkat ut vårt bagage dyker en av flygplatsens anställda upp. Han kollar mot våra bagagekvitton att det är rätt väskor vi tagit. Senare får vi veta att det inte är helt ovanligt att folk åker därifrån med fel bagage. Och till skillnad från hemma tar inte flygbolagen något ansvar för det. Det är bara att hoppas på att den som försvann med ens väska hör av sig.

Sedan får vi stå i kö. För att väskorna ska genomlysas på vägen ut. Kön är lång, men det går förvånansvärt fort.

Väl ute i transithallen möts vi av allehanda erbjudanden om taxi och hotellrum. En bit bort står en gråhårig man. Det är F som vi ska bo hos. Han är gift med G som jobbat åt Organisationen i över 30 år. Vi tar alla våra väskor (Ethiopian airlines tillåter 45 kg/person…) och följer efter F till bilen.

Sedan far vi genom Addis. En märklig, vacker stad, utan riktig stadskärna. Än far vi på breda, flerfiliga asfaltsvägar, än skumpar vi längs bruna jordvägar. Här och där finns höghus, men mestadels består bebyggelsen av mindre hus omgärdade av staket. Oftast av korrugerad plåt. Vi passerar många små affärer som säljer alltifrån frukt till toalettpapper till bröd. F berättar att de som äger butikerna oftast bor i ett rum bakom shoppen. Öppettiderna är ganska frikostiga.

Och överallt är det människor. För en nordbo är det helt otroligt att det är så mycket folk överallt. Hemma kan man vandra runt i landets största stader och vid vissa tidpunkter vara helt ensam. I Addis är man aldrig ensam.

När vi kört igenom ett område med gropiga vägar och mer korrugerad plåt är vi så framme vid F och Gs hus. Som visar sig vara ett stort och fint sådant. Vi inser snart att bakom de där murarna av plåt gömmer sig vackra trädgårdar och fina villor. Bland annat.

G tar emot med en kram och befriar oss från den resväska med skänka-bort-kläder vi släpat från Sverige. Vi visas till det guest house där vi ska bo. I allrummet har G placerat ett kort på sonen. ”Välkommen mamma och pappa och storastystrar” står det på det. Det är den första bild vi ser sedan BB-korten. ”Han är ännu mer lik pappa på det där kortet”, säger G.

Det värker i hjärtat på ett alldeles särskilt sätt.

Efter att ha fått noggranna instruktioner om vårt boende dimper vi alla er i våra sängar. G tycker att det är okej att vi vilar så här första dagen, men sen får vi allt se till att göra saker! Addis Abeba ligger på 2400 ms höjd överhavsnivån så det är inte bara flygresan som gör en trött. ”Det är bäst att ni passar på att göra så mycket som möjligt innan någon får höjdsjuka”, menar G.

Någon timme senare äter vi lunch hos G och F. Gott. Gemytligt. Hemtrevligt. Vi småpratar lite om ditt och datt. Och om hur det känns. För nu dröjer det inte länge. Snart, snart, får vi se honom på riktigt. Hålla honom. Höra honom. Känna hur han luktar.

Innan vi far till barnhemmet hinner de ringa hemifrån Sverige. Jag meddelar numret till vår lånemobil och ber dem ringa senare på kvällen. Sedan packar vi in oss i bilen och F kör iväg.  Till barnhemmet.

När vi börjar närma oss visar F exakt hur han kör. Så att vi vet vad vi ska säga om vi åker taxi dit själva senare under veckan. ”Här är ambassaden. Vänster här. Höger där. Kolla den där skylten.”

Sedan är vi framme.

Jag är så nervös att jag inte känner någonting. F får banka några gånger innan vi blir insläppta. Barnhemmet har en fin liten gård där det hänger tvätt. Jag hinner notera några krukor med pelargoner. Sedan är det bara några steg till så är vi inne.

In genom en dörr kommer dem. Nannyn och sonen.

Äntligen.

Där är han.