Med andra ord

Jag blir väldans glad när jag får kommentarer.

Och tänker såklart att jag ska skärpa mig på den fronten själv.

För jag läser och tänker och känner med er alla som finns i listan till höger.

Varje dag.

Att vara mamma. Kan inte sluta förundras över det. Att han är här. Att vi fick varandra.

Att ha en son som är mammig. Att man är ”överst i anknytningshierarkin”. En liten, liten människa som skriker förtvivlat om man lämnar rummet vid fel tillfälle.

Har aldrig varit med om något liknande.

Hjärtat blöder.

På tisdagkvällen äter vi etiopisk mat tillsammans med G. Det ingår i boendet att få en kväll med tradionell mat, musik och dans. När vi var klara med ansökan firade vi med att äta etiopiskt så vi är inte helt nybörjare.

G menar att det etiopiska brödet, injera, inte går att baka hemma i Sverige. Mjölet, teff, finns inte och dessutom ska det tydligen tillredas på hög höjd för att bli riktigt rätt. Så nu ska vi få smaka äkta injera.

Injeran är som en syrlig pannkaka där man lägger de olika grytorna och rörorna på. Sedan river man av injeran bit för bit och använder som ”bestick”. Då vi tillhör de matglada glufsar vi glatt i oss av alla goda röror. Vi håller G om att injera smakar annorlunda i Addis, även om ingen av oss riktigt kan vänja oss vid den syrliga smaken.

Innan måltiden kommer en kvinna med en kanna vatten och en skål. Hon häller vattnet över våra händer så att vi kan tvätta oss. Eftersom att alla äter från samma injera är tvättningen en viktig del av måltiden. Yngsta styvdottern tycker att det är mysigt och säger att man borde göra likadant på restaurangerna i Sverige.

Som i många andra länder där man äter med fingrarna ska man bara använda högerhanden. Maken, som rest mycket i Indien, frågar om det är samma som där, att vänsterhanden är den man torkar sig med när man varit på toaletten?!? G skrattar lite och säger att, nej, riktigt så strikt är det inte på det där med höger och vänster. Men man glufsar inte i sig med båda nävarna.

Yngsta styvdottern undrar om det finns något man absolut inte får göra när man äter en etiopisk måltid. ”Slicka sig på fingrarna” svarar G, varpå maken utbrister ”Men det gjorde jag just!”

G har den där glimten i ögat som får oss att tro att hon noterat makens övertramp innan hon fick frågan och att hon förlåtit honom. Jag och styvdöttrarna utbrister ändå i ett gemensamt ”Men åååh!”

Till maten dricker man honungsvin. Det smakar som barndomens nektar man sög ut ur krasseblommorna. (Vilket får mig att tänka tvestjärtar för de där blommorna var ju alltid invaderade av sådana.) Det är svårt att bestämma sig för om det är gott eller inte, men jag tycker att det börjar snurra i skallen efter något glas.

Under måltiden hör vi musik på etiopiska instrument. Det är så svårt att återge känslan i text, men det var verkligen häftigt. Ett instrument med bara en (minns jag rätt?) sträng åstadkommer otroligt många toner. Med andra stränginstrument spelas bas och takt – som låter som en trumma.

Sedan kommer några ungdomar i tradiionella kläder in och dansar. Jag filmar hela första numret. Tror jag. För sent upptäcker jag att jag inte tryckt in rec…

Något som förhöjer min upplevelse är att se ungdomarnas ansiktsuttryck. De är precis lika fnittriga och generade som ett gäng svenska tonåringar skulle vara om de jobbade med att dansa hambo iförda folkdräkter på någon restaurang i stan. Det är så underbart varje gång man får se att vissa känslor verkligen är internationella.

Vi blir tvungna att hoppa över kaffet. Stora styvdottern har hållit emot ett migränanfall hela eftermiddagen, men nu går det inte längre. Hon försvinner under dansnumret och när vi kommer ner till utgången har hon just kräkts. Hon är lika envis som alltid och hävdar bestämt att hon klarar sig, att vi andra kan fortsätta äta. Men vi känner liksom inte riktigt för det utan åker tillbaka till vårt guest house.

Den som vill äta riktigt bra etiopisk mat i Stockholm rekommenderas Gojo Fasika på Södermalm! Lite reklam sådär i förbifarten…

På tisdagmorgonen gör vi om proceduren från dagen innan. Tjejerna skjutsas till poolen och vi tar en taxi till barnhemmet. Efter lite diskussioner med taxichauffören hamnar vi till slut rätt. Vi har nämligen beställt resan till en ambassad för att kunna lotsa sista biten. Så chauffören blir lite irriterad när vi inte vill gå av vid nämnda ambassad.

Väl innanför portarna möts vi av en syn jag aldrig kommer glömma. På en filt på gården ligger alla barnen utan blöja och vädrar. Jag räknar inte, men det är runt tio små bruna bebisar som ligger där på mage och sprattlar med benen. Och en av dem är vår son!

Vi blir lite osäkra först. Tänk om vi inte känner igen honom. När vi kommer börjar personalen bära in barnen. Vi blir lite generade och hoppas att vi inte stört allt för mycket.

Så ser jag hans nacke! Jag lägger mig på knä bredvid honom och säger hej. Han tittar på mig och fyrar av sitt underbara leende. Nu är mamma och pappa här igen! Hej!

Jag lyfter upp honom och vi går in en stund. Förmiddagen förflyter på samma sätt som dagen innan. Med den skillnaden att den här gången somnar han i min famn! Ljuvliga känsla att ha sitt barn snusande i famnen!

Att åka därifrån igen känns tungt. Det har bara gått några dagar, men det börjar kännas som en evighet. Vll inte vara utan honommer.

När vi kommer ut på vägen finns där ingen taxi. Eller, jo, det finns massor av taxibilar. Addis vimlar av blå-vita taxis som är någon slags en-mans-franchise-företag. Men bilen från Hilton är inte där. Efter att ha sagt att nej tack, vi väntar på en bil, säkert 20 gånger ger vi upp och går mot ambassaden. Det är inte särskilt långt att gå, men det är varmt och luften är tunn.

Så småningom kommer faktiskt vår bil. Självklart har chauffören från morgonen inte meddlat var han släppte av oss så beställningen är ju till ambassaden.

Väl på Hilton plockar vi upp tjejerna. Sedan blir det lunch, Nationalmuseum och shopping. Middag avnjuter vi hos G och F.

Och ja, vi såg Lucy! Eller rättare sagt den kopia som finns på Nationalmuseum i Addis. Lucy själv befann sig vid det tillfället i Texas.

Jag har ju helt glömt att meddela den fantastiska nyheten att sonen fått sin första tand!

Tänk att en liten vit mjölktand tand göra en människa så glad. (Mig alltså, sonen ifråga verkar mest tycka att det varit jobbigt…)

På måndag morgon kommer G till oss och meddelar att om vi vill till Mercaton så får det bli denna eftermiddag. Detta är enda tillfället F kan köra. Och visst, självklart vill vi till Mercato. Jag har ingen direkt uppfattning om vad det är, men äldsta styvdottern har läst på och konstaterat att det en gång i tiden varit världens största utomhusmarknad. G har förklarat att det nu mera är en stadsdel för shopping. Medelst prutning.

Ja, ja, ja, jag kan åka vart ni vill bara jag får träffa sonen. Ännu en sån där insikt om hur jag bara hade en sak i tankarna när vi var där. Annars brukar jag planera och tycka och tänka. Nu har Maken gjort nån slags plan för veckan med styvdöttrarnas hjälp. Jag har kanske haft en eller annan åsikt, men jag tror ärligt talat inte att jag hade märkt så stor skillnad om vi gjort samma sak varje dag.

Efter frukost packar vi in oss i bilen och blir skjutsade till Hilton. TJejerna utrustas med pengar till pool-inträdet. Maken går och bokar taxi. Själv springer jag på toaletten säkert 4 gånger. Nervös.

Så bär det av mot barnhemmet. Vi har gett taxichauffören ett riktmärke och lyckas sedan visa honom vägen därifrån. Så står vi där igen, utanför porten till det som senaste månaderna varit sonens hem.

När vi kommer in på barnhemmet möter vi en nanny som på engelska säger att bebisen inte är påklädd. Tror vi. Det hon säger är sonens namn. (Ja, det är fritt att gissa vilket namn som låter så på engelska, men jag kommer inte ge er svaret…)

Vi smyger in i sonens rum. Och där ligger han! Lika underbart bedårande som vid första mötet. Jag tittar ner i spjälsängen och sonen ler.

Han ler och jag ler och så har jag lyft upp honom i famnen.

Sedan går timmarna fort. Jag och maken tillbringar förmiddagen på barnhemmet. Vi är båda redan upp över öronen förälskade. Att släppa L till maken är svårt, svårt.

Vi pratar och klappar och kramar och matar (fortfarande med flaskan fel…) Vi går ut på gården. Vi sitter inne. Vi filmar och fotar. Och kramas ännu mer.

En lång stund sover sonen i makens armar. Vi bara sitter där och tittar och viskar till varandra. Det känns så stort. Så vackert.

Sedan har tiden runnit iväg. Det är dags att gå ut och ta taxi tillbaka till Hilton. Det är svårt.

Vi äter lunch på Hilton. Berättar för tjejerna hur förmiddagen varit. Försöker bli av med vemodet som kommer sig av att vi är fyra kring bordet och inte fem.

Sedan kommer F och hämtar oss. Mot mercaton! Ordet Mercato är italienskt och en kvarleva från den korta tid då Italien annekterat Etiopien. Det betyder kort och gott marknad. Om vi väntat oss en liten turistmarknad får vi nu uppleva något annat. Vi far genom stadsdelen som liksom består av skoaffärs-gatan, affärer-som-säljer-elektronik-prylar-gatan, bomullstygs-gatan o.s.v.

Sedan släpper F av oss vid en av de s.k. hallarna. Det är inomhusmarknader som mer liknar dem man kan stöta på utomlands. Massa små stånd med korgar, skulpturer, tyger, smycken kläder… Och så några turister; närmare bestämt fyra stycken – VI.

Maken inleder med att gå på toaletten. En man visar vägen, vilket såklart slutar med att vi måste köpa ett överkast av hans vän. Det är förvisso dubbelt så dyrt som ett liknande vi redan sett, men för oss kostar det nästan ingenting. Och det är vackert.

Sedan ramlar vi runt en timme. Styvdöttrarna handlar väskor och smycken. Vi åker därifrån med en massa korgar.

Slutet av eftermiddagen tillbringar vi på Piazzan. Fyra alldeles för trötta människor vandrar slött upp och ner längs gatan. Fikar. Tittar i butiker. Till piazzan åker de som vill köpa guld, vi hittar inget vi vill ha. Till slut ringer vi och ber om att få bli hämtade tidigare.

Vi somnar tidigt den kvällen.