Med andra ord

att för exakt 10 år sedan firade jag min födelsedag hemma hos mamma, där jag bodde medan jag fick säkerhetsbehandlingarna. Det var ganska mycket folk på kalaset och jag var tjusigt flintskallig efter cytostatikan.

Stämningen när de sjöng ”Ja, må hon leva” det året var aningen ansträngd. Orden betydde liksom just det just då.

Livet har onekligen bjudit på både det ena och det andra.

Idag firar jag min första födelsedag som mamma.

Det känns fantastiskt!

Vi är på flygplatsen 3 timmar innan planet ska lyfta. Ändå hinner vi inte göra mer än gå igenom säkerhetskontroll, checka in, fylla i utresepapper och visa passen så måste vi gå till gaten.

Kön till incheckningen är inte lång, men seg. Och detta trots att vi inte behöver visa upp små plastpåsar med 100ml-flaskor. När vi står längst fram i kön kommer en av vakterna fram till äldsta styvdottern och frågar om hon är svensk. När hon svarar ja undrar han om hon kan prata svenska, vilket hon självfallet kan. Då föser vakten fram en ung, mörk kvinna i slöja och säger åt styvdottern att de ska prata med varandra. När äldstan intygat att kvinnan kan vårt modersmål är det tydligen okej för henne att få lämna landet. De har inte trott på att hon är svensk. Vi vet inte hur länge hon fått stå och vänta, men hon är fly förbannad och fast övertygad om att aldrig åka tillbaka.

När vi tagit oss igenom alla säkerhetsprocedurer går vi till vår gate. Maken och ena styvdottern rusar iväg för att handla tax free. Vi har 10 min på oss innan vi måste sätta oss vi gaten och vänta. Väl där blir sonen orolig. Jag vankar av och an med honom sjungades alla vaggivsor jag kan. Till slut lugnar han sig faktiskt och somnar.

Vi får gå ombord först. Så fort jag satt mig ner börjar sonen gråta. Jag vaggar och klappar. Maken vaggar och klappar. När vi väl lyft kommer en av flygvärdinnorna fram för att hjälpa till. Hon rycker upp sonen ur famnen på mig och vaggar fort fram och tillbaka, fram och tillbaka. Hon sätter ner honom i mitt knä och tar nappflaskan och trycker in den i munnen på honom.

Det får honom inte att sluta gråta.

Med jämna mellanrum kommer samma flygvärdinna tillbaka och gör om proceduren. Vi försöker säga att hon ska ta det lugnt. Att vi kommer greja det här om vi bara får vara ifred. Hon går igenom alla tänkabara ”fel”. Byta blöja? Mata? Trött? Ja, ja, ja säger vi och försöker låta så trevliga vi kan, vi har kollat allt det där. GÅ NU!

Till slut ska vi lyfta så hon måste lämna oss. Jag håller sonen hårt i famnen och vaggar honom. Säger ”Hysch, hysch, hysch” i samma rytm om och om igen.TIlls han tystnar. Vilket inte tar en kvart ens. Sen sitter vi så. Vaggar och hyschar och sonen sover i mina armar.

Sonen sitter i mitt knä medan vi skumpar fram längs gatorna på väg till G och F. Vi är långt ifrån Sverige och bakåtvända bilbarnsstolar. Jag håller honom så hårt jag bara vågar. Han säger ingenting. Sitter bara där och tittar.

När vi kommer fram går vi in i vårt guest house, klär av honom och låter honom ligga på sängen och sprattla.

Han verkar nöjd.

G kommer och ger oss alla adoptionspapper och sonens etiopiska pass. Sedan blir det nappflaska och vila. Vi turas om att gå in i sovrummet och se efter att underverket har det bra. Att han andas. Att han är kvar.

Vi äter den sista middagen med G. Sonen gnyr lite och vill inte ta flaskan. Maken går av och an med honom i trädgården medan jag äter. Sonen somnar inte. Han skriker inte, han är orolig.

Jag tar honom i famnen. Vi går ut i trädgården. Jag pratar och berättar. Om allt vi ser hos G och F. Om att vi ska åka till Sverige. Att han är vår nu. Att vi kommer älska honom i all oändlighet.

Sedan sjunger jag. Vyssan lull och trollmors alla troll som sitter ihop i svansen. Om och om igen. Gungar och vaggar och vyssjar.

Sedan sover han.

Jag går in till de andra. F kommer hem. Vi pratar om hemresan.

Rätt som det är är det dags att åka. G har fotoggraferat hela familjen. Vi har skrivit i gästboken. Vi har packat väskorna. Kramat G.

F kör oss till flygplatsen. Sonen tittar förundrat ut genom bilfönstret. Sedan somnar han.

Vi är framme. Sonen siter i en sele på min mage och sover. Ut med väskorna ur bilen. Hitta kön till säkerhetskontrollen.

Bye, bye och thank you very, very, till F.

In genom dörrarna. Vi är på väg.

Hem.

På torsdag morgon är jag så nervös att jag knappt kan tänka. När vi äter frukost och packar ner badkläder är det som att det är någon annan som gör allt det där. På något sätt är jag inte i min kropp den där morgonen.

Vi ska till Hilton och bada på förmiddagen. Vi får faktiskt hämta sonen när vi vill, men G har sagt att man alltid har massa grejer man vill fixa den där sista dagen. Och som vanligt låter det hon säger vettigt.

Vi har bestämt med F att han ska hämta oss 13.30. I bilen på väg till Hilton börjar äldsta styvdottern försöka förhandla om tiden. ”Kan vi inte säga tre istället?!?”. ”Nej.” ”Halv tre?”. ”Nej.” ”Två?”. ”Nej.”. ”Vi kan väl rösta om det?”. ”Nej. Det kan vi inte.”

Jag har aldrig, aldrig varit så bestämd förut.

Sedan ligger vi där, i varsin solstol, vid poolen på Hilton. Jag och yngstan spelar kort. Vi äter chips, dricker vatten, solar. De andra tre går och badar.

Själv räknar jag mest sekunder.

Till slut är klockan så mycket att jag äntligen, äntligen kan gå och duscha. Sedan ska vi äta lunch. Ingen kan bestämma sig. Ingen är speciellt sugen. Styvdöttrarna frågar hur det känns och svaret får de när de ser att jag inte kan peta i mig mer än några stycken av de nachos jag beställt.

Vi betalar och går ut och ställer oss vid vägen. G och F kommer med bilen.

Det är dags nu.

När vi kommer till barnhemmet sitter personalen och dricker kaffe. De har lagt fram gräs och tänt rökelse och sitter där och smuttar ur dem små kopparna.

G pratar lite me personalen och säger sedan åt mig att ta fram blöjan jag har med mig. Jag lämnar över den och en body och ett par byxor.

Vi sitter i allrummet och väntar. Maken fotograferar G tillsammans med tjejerna. Minuterna som går känns evighetslånga.

Sedan kommer han i sina fina kläder. Nannyn ger honom till mig; och nu kommer jag ta mig tusan aldrig släppa taget!

Men det gör jag. Vi låter sonen sitta hos sina nannys när vi tar några bilder av dem allihop tillsammans.

Sedan är han i min famn igen. Hans nannys pussar och kramar på honom. Vi säger ”Bye, bye!” om och om igen. Sedan går vi där ifrån. De andra före och jag sist, bärande på sonen.

En gång vänder jag mig om. Bara för att se en grupp nedstämda kvinnor. En gråter så mycket att hon smiter in i huset; en annan sitter med ansiktet dolt i sina händer.

Vårt liv tillsammans med sonen börjar med att de som skött honom i fem månader måste ta farväl.

”Bye, bye!”

Vi lovar att älska honom.

Efter frukost på onsdag morgon dividerar vi en hel del om huruvida äldsta tjejen ska följa med på museum eller inte. Hon är fortfarande inte helt okej efter migränanfallet, men vill heller inte missa något. Till slut kommer vi överens om att det är bättre att hon vilar på förmiddagen så att hon orkar följa med till barnhemmet sen.

Jag, maken och yngsta tjejen blir skjutsade till etnografiska muséet. Det ligger i Hailie Selassies gamla palats. Vi går igenom utställninge från vaggan till graven, tittar på kejsarens babyblå badrum (som måste varit topp-modernt då!), spanar in spegeln med skotthål efter kuppen på 60-talet och lite annat.

Sedan går vi upp på nästa våning. Där finns ett rum med etiopiska instrument som maken vill titta på. Tji får han. Strömmen går Addis och rummet blir kolsvart. Det är bara att gå ut igen.

Etnografiska är en del av universitetsområdet så där är fullt med studenter. Resten av förmiddagen sitter vi i parken., dricker läsk och blir utstirrade av en massa unga människor. Vilket inte är så konstigt; vi är blekare och fetare än dem vi möter. Och många gånger dessutom längre. Tre vita jättar. Klart man stirrar.

Styvdottern tycker att det är jobbigt. Själv ser jag det som hälsosamt att få uppleva detta. Att vara den annorlunda. Den som avviker. Den som inte hör till.

Lunch äter vi hos F och G. Äldstan mår bättre och är redo för en tur till barnhemmet. Jag och maken har pratat om och bestämt oss för att systrarna ska få hålla sin bror en stund. Det känns så konstigt att de ska ha åkt så långt och bara måste hålla sig ”på replängds avstånd” hela tiden.

Vi stannar hos honom hela eftermiddagen. Det här är det sista besöket. Vi matar, pratar, filmar. Vi sitter inne i allrummet och vi går ut på gården.

Sonen sover en stund i mina armar den här gången också.

Han har börjat gnälla lite. Han är inte längre bara tyst och stilla utan låter meddela sin omvärld om något inte är bra. Men han gör det försiktigt. Inga skrik, ingen gråt, bara små pip och gnyn. När han vill äta. När blöjan måsten bytas.

Barnhemmets nannys har skött alla blöjbyten. Det har känts lite fånigt att inte göra det själv, men varken jag eller maken har kommit på hur vi ska be om att få göra det. Istället har vi följt efter och stått där och tittat på som två fåntrattar.

Vi har inte kommit ihåg att fråga nånting. Trots alla tips och alla listor vi fått från Organisationen har vi bara suttit där och tittat på sonen utan att ta reda på ett endaste dugg. Jo, vi har försökt få reda på längd och vikt, men man har varken våg eller måttband på barnhemmet.

G har åtminstone fått oss att ta reda på vad de gett sonen för mat. Så med oss hem har vi köpt samma modersmjölksersättning (som sedan visar sig finnas i Sverigen.)

Eftermiddagen förflyter alldeles för fort. Nu måste vi lämna honom. Igen. Den här gången är det outhärdligt. Jag kan inte för mitt liv förstå att det finns föräldrar som klarat av detta i mer än en vecka. Jag vill bara ta med honom. NU. Varför ska vi vara ifrån honom en natt till?

Saken är den att vi hade kunnat ta honom. Första dagen. Enligt etiopisk lag var han redan då vår son. Men den svenska organtisationen tycker att man ska vänja sig vid varandra. G tycker att det är bra att man får upptäcka Addis utan småbarn.

Och allt det där är givetvis klokt, så klokt, men den där sista eftermiddagen vill jag bara skrika ÅT HELVETE MED ALLTIHOPA NU TAR JAG MIN SON OCH GÅR!

Men gör det såklart inte.

Vi avslutar med middag på restaurang. Indiskt; familjens favorit. Och vi pratar och har trevlig och äter gott och dricker några öl, men jag vill mest av allt tillbaka och sova bort den här sista natten i Addis. Jag lovar och svär att jag kommer tillbaka, men nu vill jag hem! Och jag tänker inte åka utan det älskade, älskade barnet.

En av mina dåliga sidor som skribent är att jag inte korrekturläser. Det i kombination med att jag knattrar rätt snabbt på tangenterna gör att orden ibland ser lite annorlunda ut än i ordboken.

Och jag är utbildad svensklärare. Tänka sig va.

På senaste tid har jag märkt att det blivit värre sedan jag fick barn. Ibland är det sömnbrist, ibland är det en liten man i knät som ställer till det.

Äntligen nåt att skylla på…