Tingeling har just startat en intressant diskussion i sin blogg. Det fick mig att tänka. Och tänka igen. Och ungefär så här blev det:
Kan man mäta sorg? Går det att värdera en persons upplevelse som värre än en annans? Nej. Och ja.
Nej, därför att sorg och smärta självfallet är något subjektivt. Min upplevelse är min och de känslor jag känner är alldeles äkta och riktiga. För mig. Alla jämförelser blir onödiga och meningslösa. För den ena innebär ett sprucket nagelband samma smärta som den andra upplever när hon brutit foten. Mitt värstaste är mitt värstaste alldeles oavsett vad du har upplevt.
Men samtidigt, ja, jag tycker nog att det finns grader i helvetet. OM det gick att ta bort den subjektiva upplevelsen och hitta det renodlat ”objektiva” i olika livserfarenheter (omöjligt, jag vet), då tycker jag nog att vi kan tala om skillnader.
Ett slag som innebär döden är värre än en örfil.
Tingeling skriver i sin blogg om ”pergoträsket”, det är det som startat diskussionen. Är den ena fertilitetsbehandlingen jobbigare än den andra? Har ens upplevelse med resultatet (barn eller inte) att göra?
Inte fanken vet jag. Jag har inte gjort en endaste liten medicinsk behandling för att få barn. Och när jag läser om vad man måste genomgå för att kanske få bli gravid, ja då tycker jag att adoptionsbyråkrati och seg väntan känns som en tårtbit. (Fast jag vet att det finns de som verkligen lidit sig igenom adoptionsprocessen.)
Men, ska vi snacka fysisk och mental smärta då tycker jag inte att barnlöshetsbrudarna har så mycket att komma med. Sorry. Jag har nog testat de mesta man kan vara med om på ett sjukhus, så, näe, lite hormonbehandling verkar vara, om inte en dans på rosor, så i alla fall helt okej i jämförelse.
Ska jag dramatisera lite till? Kom igen när ni tappat hår, spytt ner er, inte kunnat äta, haft varenda infektion som går, gått med en slang inopererad i bröstet ett år… Ska jag fortsätta? Gjort biopsier, blivit stuckna, injicerat morfin mot smärta i halsen… OCH blivit infertila på kuppen.
Jo, jag skulle nog kunna tycka att snack om pergoträsk och annat är lite smågnälligt.
Men så brukar jag inte uttala mig till vardags. Inte bara för att jag skulle göra mig socialt omöjlig (vem sjutton skulle stått ut?), utan för att jag faktiskt inte riktigt skulle tro på mig själv. ”Objektivt” är nog en cancerbehandling ”värre” än en fertilitetsbehandling. Tror jag. ”Objektivt” är nog rädslan för att man dör om behandlingen inte lyckas ”värre” än rädslan att det inte blir något barn. Kanske.
Fast inget tar bort den subjektiva upplevelsen. Jag säger det igen: Mitt värsta och ditt värsta behöver inte vara samma sak. Det finns ingen poäng att mäta och väga.
Att ta del av varandras livsberättelser kan ge perspektiv. Man kan dela erfarenheter med andra (Aha! Jag var inte ensammast på jorden!). Man kan få perspektiv. Inse att jag kanske inte drabbats av värstaste värsta trots att det känns så just nu. Även om det breddade perspektivet såklart inte tar bort själva smärtan. (Att det svälter miljontals människor i min sons hemland tar inte bort min hunger när jag känner den. Men jag blir lite mindre gnällig av att inse att jag är priviligerad.)
Jag tror att jämförelserna av våra erfarenheter funkar ”åt båda hållen”. Och det är väl därför vi blir sura på varandra. Den som förlorat ett finger kan glädjas åt att ha resten av handen kvar, medan den som förlorat båda armarna tycker att hon utan lillfinger är en gnällspik som klagar. Den som har alla lemmar i behåll kanske tycker att den armlösa har rätt.
Men hur ska man kunna värdera den subjektiva upplevelsen.
Jag tror att om man lyckas möta en människa där just hon är just nu har man kommit långt. Om man kan se någons smärta och inte ställa den mot sin egen. Har ni sett en trettonåring bli osams med sin bästis? Har ni sett hur hon sjunker ihop, slutar äta, tystnar, gråter? Har ni sett att de dagar, kanske timmar, som grälet varar så är hon ensammast och olyckligast i världen. Vem skulle kunna säga till henne att cancer, krig och infertilitet är värre än det hon just är med om?
Jag önskar att vi kunde vara lika tillåtande mot varandra som vi är möter henne.
Jag önskar att jag kunde vara det. Jag önskar att jag inte tillhörde den skara (ungefär alla människor?!?) som kan vara cynisk, avundsjuk, svartsjuk och jäklarns missunsam. Tänk om jag alla dagar var lika glad och harmonisk som nu. Då skulle det jag kunna leva i praktiken som jag tänker i teorin.
Men jag vet att när jag slår tån i dörrposten nästa gång kommer det vara syndast OM MIG och ni andra kan slänga er i väggen. Pilutta.
