Har ägnat mig åt lite sömnforskning. Eller rättare: Läsa på om vad allehanda ”experter” anser om barns sovande.
Orsaken är inte att jag egentligen tycker att vi har några problem. Vad mig anbelangar fungerar det hela väl, om än lite sämre just nu än för någon månad sedan.
Maken har däremot flera gånger uttryckt önskemål om att sträva mot mer självsovande och kanske framför allt – självsomnande.
Och eftersom att vi ju är två som ska få ihop det tänkte jag att jag får väl gå vetenskapligt tillväga och höra vad andra tycker och inte bara benhårt hålla fast vid det jag intuitivt tycker.
Och nu är jag förvirrad.
Vad jag förstått finns just nu två (minst!) rätt populära metoder; fem-minuters och Anna Wahlgrens sova-själv. Då jag normalt inte är någon förespråkare av att sträva efter ”det naturliga” (vad tusan menar folk med det?) blir jag genast fundersam då båda dessa teorier utgår från att det naturliga är att barn somnar och sover med sina föräldrar (läsa mamman) – men att de sedan klurat ut en metod för att man ska kunna frångå detta ”naturtillstånd.”
Jepp, jag är med på resonemanget att det som (eventuellt) gällde i jägar-/samlarkulturen inte fungerar i ett modernt samhälle med två yrkesarbetande föräldrar (eller en förälder, eller två och en drös styvföräldrar, eller…). Men varför är då dessa metoder rätt/bra/att föredra framför den egna magkänslan om de nu ändå går stick i stäv med vad som är ”naturligt”.
Jag har inget svar, jag undrar bara.
Och nu ska ingen tro att jag förkastar dessa metoder. Jag tror att båda fungerar. Och jag tror inte heller att barn tar någon allvarlig skada av någondera. Möjligen passar de bättre eller sämre beroende på vilket barn (och vilken förälder!) det handlar om.
Problemet för mig är att de är så i motsats till allt jag läst om anknytning och adoptivbarn. Som adoptivförälder uppmuntras du att vara nära, nära. Bär i bärsjal. Sov tillsammans. Låt barnet regridera om det behöver. Mata med flaska; var nära när du matar.
Och: Visa barnet att du är där och svarar på dess behov.
En del formulerar det som att man aldrig ska låta barnets fötter nudda golvet (man behöver väl inte kånka runt på det till pension, men mycket kroppskontakt under första året skulle man kanske kunna säga.) Ett annat råd är att inte vänta mer än 15 sekunder innan man svara på barnets gråt/skrik/gnäll.
Adoptivbarn har börjat sitt liv med minst ett trauma. De har blivit övergivna. De har lärt sig att inte lita på vuxna. (I större och mindre utsträckning, givetvis.) Många har gett upp sina försök att kommunicera med omvärlden då det inte varit någon idé.
Min son var sina fem första månader på barnhem. Ett, vad jag kan avgöra, välskött och bra sådant. Men med många barn och inte lika mycket personal kan man inte bli lika ompysslad som genomsnittsbarnet i Sverige.
Min son tillbringade sina första fem månader mestadels liggande i en spjälsäng. Han kunder förmodligen både somna och sova själv. Om vi hade velat hade vi nog kunnat hålla i det. Om vi hade lagt honom i sängen och sagt godnatt hade han förmodligen somnat och sovit själv utan någon större ansträngning (för oss alltså.)
Men vi valde att inte göra så. Vi valde att visa om och om och om igen att nu har du fått föräldrar. Nu har du kommit till några som tänker vara dina föräldrar. När du är ledsen kommer vi. När du är hungring får du mat. När du behöver byta blöja så ordnar vi det.
Sonen var ganska tyst och avstängd när han kom. VI har kämpat för att han ska våga visa vad han känner. Att han ska våga lita på att vi finns där.
Därför har jag jäkligt svårt att efter 7 månader ge mig in i något som för mig skulle vara att säga Ha! Vi blåste dig! Vi kommer inte alls när du behöver/vill/längtar.
Om sonen ska somna och sova själv måste det gå till på nåt annat sätt.
—
Och allt ovan är väl vad jag skulle vilja säga till maken. Om du, för ovanlighetens skull, läser käre make, hoppas jag att du förstår.
För jag vet inte när jag ska hitta tid och kraft och möjlighet att prata med dig om det här på ett vettigt sätt.
