Har ägnat mig åt lite sömnforskning. Eller rättare: Läsa på om vad allehanda ”experter” anser om barns sovande.
Orsaken är inte att jag egentligen tycker att vi har några problem. Vad mig anbelangar fungerar det hela väl, om än lite sämre just nu än för någon månad sedan.
Maken har däremot flera gånger uttryckt önskemål om att sträva mot mer självsovande och kanske framför allt – självsomnande.
Och eftersom att vi ju är två som ska få ihop det tänkte jag att jag får väl gå vetenskapligt tillväga och höra vad andra tycker och inte bara benhårt hålla fast vid det jag intuitivt tycker.
Och nu är jag förvirrad.
Vad jag förstått finns just nu två (minst!) rätt populära metoder; fem-minuters och Anna Wahlgrens sova-själv. Då jag normalt inte är någon förespråkare av att sträva efter ”det naturliga” (vad tusan menar folk med det?) blir jag genast fundersam då båda dessa teorier utgår från att det naturliga är att barn somnar och sover med sina föräldrar (läsa mamman) – men att de sedan klurat ut en metod för att man ska kunna frångå detta ”naturtillstånd.”
Jepp, jag är med på resonemanget att det som (eventuellt) gällde i jägar-/samlarkulturen inte fungerar i ett modernt samhälle med två yrkesarbetande föräldrar (eller en förälder, eller två och en drös styvföräldrar, eller…). Men varför är då dessa metoder rätt/bra/att föredra framför den egna magkänslan om de nu ändå går stick i stäv med vad som är ”naturligt”.
Jag har inget svar, jag undrar bara.
Och nu ska ingen tro att jag förkastar dessa metoder. Jag tror att båda fungerar. Och jag tror inte heller att barn tar någon allvarlig skada av någondera. Möjligen passar de bättre eller sämre beroende på vilket barn (och vilken förälder!) det handlar om.
Problemet för mig är att de är så i motsats till allt jag läst om anknytning och adoptivbarn. Som adoptivförälder uppmuntras du att vara nära, nära. Bär i bärsjal. Sov tillsammans. Låt barnet regridera om det behöver. Mata med flaska; var nära när du matar.
Och: Visa barnet att du är där och svarar på dess behov.
En del formulerar det som att man aldrig ska låta barnets fötter nudda golvet (man behöver väl inte kånka runt på det till pension, men mycket kroppskontakt under första året skulle man kanske kunna säga.) Ett annat råd är att inte vänta mer än 15 sekunder innan man svara på barnets gråt/skrik/gnäll.
Adoptivbarn har börjat sitt liv med minst ett trauma. De har blivit övergivna. De har lärt sig att inte lita på vuxna. (I större och mindre utsträckning, givetvis.) Många har gett upp sina försök att kommunicera med omvärlden då det inte varit någon idé.
Min son var sina fem första månader på barnhem. Ett, vad jag kan avgöra, välskött och bra sådant. Men med många barn och inte lika mycket personal kan man inte bli lika ompysslad som genomsnittsbarnet i Sverige.
Min son tillbringade sina första fem månader mestadels liggande i en spjälsäng. Han kunder förmodligen både somna och sova själv. Om vi hade velat hade vi nog kunnat hålla i det. Om vi hade lagt honom i sängen och sagt godnatt hade han förmodligen somnat och sovit själv utan någon större ansträngning (för oss alltså.)
Men vi valde att inte göra så. Vi valde att visa om och om och om igen att nu har du fått föräldrar. Nu har du kommit till några som tänker vara dina föräldrar. När du är ledsen kommer vi. När du är hungring får du mat. När du behöver byta blöja så ordnar vi det.
Sonen var ganska tyst och avstängd när han kom. VI har kämpat för att han ska våga visa vad han känner. Att han ska våga lita på att vi finns där.
Därför har jag jäkligt svårt att efter 7 månader ge mig in i något som för mig skulle vara att säga Ha! Vi blåste dig! Vi kommer inte alls när du behöver/vill/längtar.
Om sonen ska somna och sova själv måste det gå till på nåt annat sätt.
—
Och allt ovan är väl vad jag skulle vilja säga till maken. Om du, för ovanlighetens skull, läser käre make, hoppas jag att du förstår.
För jag vet inte när jag ska hitta tid och kraft och möjlighet att prata med dig om det här på ett vettigt sätt.
Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa,
oktober 29, 2008 vid 9:15 e m
Jag tror nog inte att det är direkt skadligt för det flesta barn att genom metoder lära sig att somna själv. Men jag tror inte att det är så jättebra för väldigt känsliga barn, eller adopterade barn. Jag tror faktiskt att det skapar sämre sömnmöjligheter med barn som känner sig tvingade.
Jag har inte något stort material att hänvisa till. Egentligen har jag bara ett enda fall, min egen son.
Han har alltid fått sova så nära oss han velat. Efter ett tag började han sova i sin egen säng i vårt sovrum, och nu på helt eget intiativ så sover han i en egen säng i ett eget rum. Men han har hela tiden fått välja själv. Vi har inte ”lärt” honom någonting. Och skulle han någon natt vilja sova mellan oss, så är det inget konstigt med det.
Min teori innan var att om han hela tiden kände sig trygg med att kunna prova och gå tillbaka om det inte kändes bra så skulle han våga. Och på just honom har det fungerat över förväntan.
Så enligt mig är magkänslan minst lika effektiv som olika sömnmetoder som jag dessutom inte skulle klara av själv.
Sanna sa,
oktober 29, 2008 vid 9:30 e m
Vi var tvungna att köra 5-minuters när Amanda var 1,5 år och varken hon eller vi sovit en hel natt sedan hon föddes, som du vet. Det gjorde susen för oss.
MEN jag har goda vänner som samsover med sina barn länge, länge. Det känns bra för dem alla.
Följ magkänslan! Det är allt jag kan säga.
Kram!
lilleskutt sa,
oktober 29, 2008 vid 9:49 e m
Jag tycker som du (verkar göra). Det är inte läge nu för någon sömnskola när han just lärt sej att ni finns där för honom.
Vi gjorde med P (som nu varit hemma litet över ett år) att vi så småningom flyttade oss längre bort när vi nattade. Den allra första tiden fick jag inte ens gå ut ur rummet på toan eller för att hämta nåt utan att han började gråta. Allra först (efter några månader) slutade jag ligga brevid och sjunga, som jag gjort den första tiden.
Här har jag skrivit om det:
http://lilleskutt.wordpress.com/2008/05/05/phuri-atta-manader-i-finland/
Sedan sade jag att mamma sitter här utanför dörren (med dörren på glänt), så småningom på trappans nedersta steg, sedan längre upp. Målet är att jag en dag ska kunna säja god natt och gå upp och han ska kunna somna själv, men vi är inte heller där ännu och jag vill inte att det skall kännas som ett svek för honom, utan helt ok. Inte att jag ”lämnar honom” att somna själv.
Lycka till! Försök gå på magkänskan och få din man att stöda dej. Jag är säker på att det är det bästa för att er son ska få en trygg och harmonisk anknytning till er.
Lille skutt
Anna-Bell sa,
oktober 30, 2008 vid 7:10 f m
Prinsen sover ännu i vår säng. För att vi renoverar på övervåninge där vi har våra sovrum, för att det är mysigt. Det har gått väldigt smidigt att få honom att somna själv, men det började han med ganska nyligen. Vi kör ritinerna med välling och saga och gos. Sedan säger jag eller sambon att han ska sova med nallarna och att vi är uppe. Visst, ibörjan sprang han upp en del men nu verkar han tycka att det är skönt att ligga där inne. I går kväll sa han åt mig att stänga dörren när jag gick ut;) Jag tror inte på skrikmetoder, inte för mig i alla fall. Mitt hjärta skulle brista om jag visste att han vrålade sig illröd inne i sovrummet. Att gå och lägga sig ska vara förknippat med något mysigt, inte ge oroskänslor. Jag tror att man ska följa sitt hjärta och sin intuition och göra det som känns bäst.
Kram och lycka till
solkatten sa,
oktober 30, 2008 vid 8:41 e m
Jepp, gå på magkänslan. Det brukar bli bäst så. Jag blir obeskrivligt trött på de förespråkar den-och-den-metoden, och de mammor (kanske pappor också ibland) som pratar sig varma om samsovning är inte ett dugg bättre. Jag får känslan av att de föräldrar som väljer att samsova (länge) med sina barn, vill framstå som mer kärleksfulla än de som ”hänsynslöst” flyttar barnet till eget rum. Jag är varken för eller emot metoder och har heller inte använt mig av någon (eller kanske flera olika?). Det kändes helt rätt att samsova med sonen, och lika rätt kändes det att flytta honom till egen säng, och sedemera eget rum.
Helga sa,
november 1, 2008 vid 6:15 e m
Förvirrad Helga som just landat efter en veckas semeser (borde hålla tyst och tänka efter men detta ämne engagerar mig ofantligt). Anna Wahlgren är närmast en barnplågare enligt min enkla åsikt. Hennes enda merit är att hon själv har en stor barnaskara. Betydligt mer meriterade personer som Lars H Gustafsson och Jesper Juul invänder mot hennes metoder.
Sedan tror inte jag heller att det leder till livslånga skador att använda sig av någon metod för att lära sina barn att somna själva. Men det är onödigt, i alla fall om det är adopterade barn det handlar om. För dem är det ett framsteg att visa att de behöver närhet. Ska man då förvägra dem det?
Och ärligt talat förstår jag inte hysterin kring var ungar sover och hur de somnar. Om de tydligt visar att de mår bättre och känner sig trygga av att ha närhet till föräldrarna, låt dem då få det. Sömnen blir störd, visst. Men det handlar om ett fåtal år av ens liv.
Salvia sa,
november 1, 2008 vid 8:10 e m
Ja du Helga, ungefär så skulle jag beskriva min magkänsla.
Men det känns faktiskt bra att läsa på. Även om det kanske bara förstärker det man redan tror på.
Att få respons i bloggen är inte så dumt det heller! Tack för det! Till er alla såklart!
Lisa sa,
november 6, 2008 vid 1:36 e m
Hej!
Jag har två grabbar på 13 och 11, varav den äldste är adopterad. Efter att en gång ha plågat både storebror och föräldrar med Den Konsekventa Metoden under två veckor (”Alla barn lär sig somna själv om man är konsekvent i en vecka.”) lärde vi oss att lita på oss själva. Så gör det!
Resultatet blir olika eftersom barn är olika. 13-åringen sover fortfarande i vårt rum periodvis (på golvet, jobbigt men inte värre än att behöva diskutera saken med honom flera gånger varje natt) och 11-åringen har knappt gjort det överhuvudtaget sedan han var bäbis.
Lycka till!