Jag orkarhinnerinte skriva så mycket just. Tiden bara går åt till en massa annat och det är alldeles för sällan hjärnan är tillräckligt pigg när jag väl sitter framför datorn.
Men allt är bra.
Jag har gått ner tio kilo och köpt nya jeans och känner mig smal och snygg och fortfarande motiverad att minska ett kilo till så jag kommer under det magiska 70-strecket. (Och tydligen har jag börjat skriva superlånga meningar utan nån som helst tanke på grammatik…) Nån gång kanske jag bjuder på en bild till den utvalda skara som har lösenord. Men eftersom att jag oftare befinner mig bakom än framför kameran lär det dröja.
Jag läser om alla vänner i bloggosfären som krisar i sina relationer. Vi krisar också. Fast ändå inte. Ibland blir jag bara så argargarg och så mal alla skäl till skilsmässa i huvudet om och om igen.
Sedan resulterar mina grubblerier i att jag skriver ett kärleksbrev eller köper med mig espresso hem eller skickar sms till maken där jag skriver hur fin han är. För vi krisar ju egentligen inte alls. Och maken är en bra make som jag älskar.
Det är bara det att vi båda måste bort snartsnartsnart från våra respektive jobb. Sonen håller på att få tänder/är magsjuk/drömmer livligt eller nåt annat som gör att jag blir sparkad och buffad på och längter efter att få soooova. Och mitt i den där tröttheten är det som att hjärna kopplar fel och munnen säger galna saker som själen inte alls känner.
Och halvårsrapporten till Etiopien är tre månader försenad för att översättaren gått under jorden. Pinsamt.
Och när maken och jag tycker olika om minsta lilla bråkar vi och hamnar så lätt i allt-är-fel-och-ingen-idé-land. Fast vi vet sedan länge vad som händer, varför vi kopplar fel och hamnar snett. En ond cirkel som måste brytas.
Men inte nu. Nu är det jul och vi struntar i allt sådant där ett tag. Nya tag sen.
Och mellan allt det där är maken en bra make. Och jag en bra maka. Två människor som älskar varandra och har det jättebra. Faktiskt så är bra-tiden mer än bråk-tiden. Man glömmer när man är arg-trött-ledsen, men så är det. Vi är bra tillsammans mer än vad vi är dåliga.
Och även om sonen trotsar på dagarna och buffas på nätterna är han fortfarande världens bästa och mitt ljus. Han springer, hoppar, dansar och pratar allt han orkar. Mest pratar han ”Uuuu” som kon, ”Ksch” som lejonet, ”Brrrrrr” som bilen eller ”Dä, dä, dä” när han pekar på allt spännande som finns i världen.
Jag och maken är båda ”Paah – paah” även om jag minsann hör honom säga ”mam-mam-mam” när han pratar för sig själv. Dokcan är ”kah”, korven är ”kah”, ketchup är ”kah” och sonen är bara ljuvlig.
Så detta är livet just nu. Och såklart julstök och ”Hjälp hur mycket av lönekrediten har gått åt till klappar nu egentligen?”. Men kom inte och säg att jag inte gör vad jag kan för att motverka finanskrisen! Igår komsumerade jag arbetsintensiva saker. Åt libanesiskt julbord med bror och syster. Och banken får ju lite ränta av mig när jag nu lånar lön i förskott av dem. Det kan de behöva. Jag är en god medborgare ska ni veta.
Och nej, jag är ingen slarva med pengar. Jag har sparkonton och fonder och retroaktiv löneförhöjning på ingång. Så ni behöver inte oroa er. Här är det ordning på torpet.
Imorgon kommer svärföräldrarna från hundra mil härifrån. På tisdag börjar julfirandet för att fortsätta i fyra dagar.
Det är bra. Livet är bra. Jag är trött, men livet är bra (minus jobbet då.)
Hoppas ni har det bra med livet och er självar.
Hoppas ni får en
GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR allesammans.
Vi hörs snart.
Över och ut.
Salvia