Tidigare i vår när jag sökt jobb och kommit på intervju har min väntan handlat om att komma till steg 2. Det har inte blivit så.
Den här gången är jag vidare. Jag är en av slutkandidaterna. Dessutom har jag förtursrätt till en av tjänsterna; men exakt hur det där går till i så fall är det ingen som kunnat förklara på något vettigt sätt.
Med andra ord har jag just nu vad man skulle kunna kalla väldigt goda chanser att få en tjänst jag verkligen vill ha.
Om jag inte får någon av dem här tjänsterna (gaah!) betyder det att jag kommer bli övertalig på min enhet, men att min chef (i förhoppningen att ”det kommer lösa sig”) ännu inte förhandlat mig som övertalig enligt konstens alla regler (vilka är de, kan nån jäkel berätta?!?). Det betyder i sin tur att jag skulle kunna hamna i sitsen att jag börjar höstterminen på mitt nuvarande jobb, men med vetskapen att jag så fort det dyker upp något ska därifrån.
Det vore förbannat jävla jobbigt helt enkelt.
Därav känslan av ”allt på ett kort”.
På fredag är det meningen att alla papper för de tjänster jag sökt ska vara påskrivna. Om jag fattat det rätt ska besked lämnas imorgon. Därav min önskan att sova hela dagen (jag har tagit bort rödvinslullig från önskelistan då det inte är en helt bra kombination med att ta hand om småbarn och köra bil.)
Som tur är har jag MASSA komptid att ta ut. Jag kan alltså sitta hemma med ont i magen och spända käkmuskler och göra lite adminstrativa grejer om andan faller på. Skulle inte stå ut med att sitta på jobbet och stirra på datorskärmen just nu.
Igår vad jag på den sista intervjun. Det var hos ett managementkonsultföretag. Typ. I 3 timmar pratade jag med en psykolog som sedan ska rapportera sin uppfattning/bedömning till dem som ska rekrytera mig. Jag fick även göra två personlighetstester och ett test om logisk slutledningsförmåga.
Det var rätt spännande så länge jag var där, men efteråt kändes det superjobbigt. Jag gick därifrån med känslan av att nu är spiken i ksitan, här blir det inga jobb inte.
Delvis berodde det på att psykologsnubben var väldigt skicklig att dölja sina tankar/känslor. Han hade ett nästan neutralt ansiktsuttryck i stort sett hela tiden. Enda gången jag märkte en förändring i hans uttryck var när han insåg att jag aldrig varit föräldraledig på heltid. Visst, han kanske precis kände av en gas i magen eller tänkte på vad han skulle äta till lunch, men mer troligt är att det informationen fick honom att reagera. På något sätt. Jag kan faktiskt inte läsa vad folk tänker/känner även om jag är relativt skicklig på att se när de känner/tänker. Men efter vårt år som föräldralediga vet jag ju att en inte helt ovanlig reaktion på vårt sätt att dela är:
Om maken – WOW! Vilken modern man och bra pappa!
Om mig – Men… Saknar du inte ditt barn? Har du jobbat halvtid hela tiden? Hur går det då med anknytningen som är så viktig? Det går ju inte att vara chef på halvtid, vill du inte hellre vara mammaledig på heltid?
Och så vidare.
Och eftersom att den här intervjukillen nu verkar ha som policy att vara proffsig och inte visa vad han tycker, samt dessutom var rätt ung så han borde inse att jag och maken är moderna och jämställda och politiskt korrekta och ni vet, så sa han ingenting. Men den där skiftningen i hans ansikte sa rätt mycket. Den informationen präglade hans intryck av mig på något sätt. Helt klart.
Men åter till hans skicklighet i att inte läcka känslor. Jag är en person som läser av, speglar och anpassar mig väldigt mycket till den jag kommunicerar med. Så självklart skapar det en massa osäkerhet hos mig att bli intervjuad av Mr Stoneface. Jag kände mig mer utlämnad och blottad än vad jag skulle gjort annars. Samtidigt kan jag förstå poängen. Han vill få fram en bild av mig, av vem jag är, inte en bild av vem jag är när jag anpassar mig till den jag tror att han tycker att jag borde vara. Om ni hänger med.
Jag fattar tror jag. Men nog fan var det jobbigt.
En annan sak på jobbighetslistan var att jag var väldans öppen om hur jag ser på min nuvarande jobbsituation. (För er som vill veta mer: Ni behöver ett lösenord.) Och jag är ju livrädd att framstå som en knepig typ med samarbetssvårigheter. Jag tror ju att jag har förmåga att uttrycka mig nyanserat och vettigt. Men det är ändå obehagligt.
Tänker mig Mr Stoneface rapportera till potentiell framtida arbetsgivare: ”Passa dig för henne, hon är gryyymt kritisk när det gäller sina chefer. Tror knappt man kan ha henne i möblerade rum. Anställ inte henne om du vill klara dig helskinnad i det här jobbet.” (Fast nu skulle såklart Mr Stonefaceintervjuarsnubben förstås inte uttrycka sig så, utan välja några mer formella termer.)
Sist, men icke minst, det är SKITJOBBIGT att få svar på personlighetstester. Särskilt om man är så förbaskat självkritisk som jag är (vilket jag tydligen inte är enligt testerna, men enligt dem är jag å andra sidan oerhört prestationsinriktad och mån om att vara bra, bättre, bäst…) Jag kände igen mig, så klart, det var ju jag själv som svarat på frågorna. Men när Mr Visanångjäklakänslaförhelvetedå presenterade saker som jag är mindre nöjd med hos mig själv hörde inte jag att han sa ”Hur ser du på det här. Personer som svarar så här brukar behöva träna på blablabla. Hur tänker du?” Nä, jag hörde förstås: ”Ha, ha! Du är dååålig pucko, tror du att du ska kunna få det här jobbet när din profil ser ut så här. Dumskalle.”
Typ.
En sak jag börjar lära mig om mig själv är att jag är en känslomänniska av stora mått. Temperament, jajamensan! Men livets törnar har fått mig att flytta upp alla känslor i skallen. Rationalisera och vara logisk och tänka, tänka, tänka istället för att känna. Under flera år har jag varit så skicklig på det här att jag fått för mig att jag nog inte riktigt har några känslor utan mer är en stelbent byråkrat. Men nåja, jag har ju träffat känsloproffs förr och jobbat med den här sidan så känslorna har börjat komma och inte bry sig om vad kontrollstationen hjärnan säger. Dr Förnuft och Mrs Känsla.
Nåväl, det jag insåg igår var att om jag någon gång i livet ska göra sånt här igen skulle jag behöva säga så här: ”Du, kan jag först få känna efter vad jag känner så ska jag sen berätta vad jag tänker.”
För det var det som var problemet igår fattade jag sen. MrPsykologsnubbe (som jag för övrigt respekterar och tyckte var superbra, det kanske inte framgått helt tydligt…) presenterar något för mig, om mig, som jag KÄNNER något inför, men så frågar han vad jag TÄNKER. Och i det läget är det så klart svårt att ge ett vettigt jävla svar. (Nu tror jag nog att jag säkert sa en och annan vettig sak, trots att det kändes superjobbigt, så jag tycker så här i efterhand att det nog gick rätt bra.) Hjärnan är helt upptagen med att hantera känslan så analysen, reflektionen har ingen vettig chans att komma fram.
Men två timmar senare när jag tänkte tillbaka var allt plötsligt så självklart och jag hade kunnat diskutera min profil med stort intresse och kunna se alla möjliga aspekter av svaren.
Men då var det mest känsla. Och det, mina kära vänner, tror jag är ett av de viktigaste skälen till att jag gick därifrån med en känsla (!) av att det är kört, jag är inte så bra som jag trott, det blir aldrig någon tjänst för mig.
Och det är liksom en av känslorna jag ska bära med mig i väntan på besked.
Därav blä.
PS Jag fick ett väldigt högt resultat på logiskslutledningsförmågatestet så jag är åtminstone, sett ur ett perspektiv, inte korkad.
