Med andra ord

Fast jag tror att det börjar bli bättre nu. Sömn och gråt igår. Mer sömn idag och nu börjar jag sakta känna att jag kanskemöjligen ska hitta lite energi.

MrKonsultpsykologstenface frågade på intervjun vad som ”Varvar upp mig” och hur jag blir då.

Tillåt mig skratta.

Här varvas inte upp. Här sjunks ihop, täcket dras över huvudet, energinivån ställs in på ingenting. Tillåmed mina rörelser och min röst liksom sjunker.

Och det hade jag väl kunnat svara. Men det är inte jobbet

det är livet

som puttar omkull mig.

Eller möjligen både och. Kanske den del av jobbet som är

livet.

Man läser om hur viktigt det är med vila och återhämtning när kroppen utsatts för stresspåslag. Tjohoppsanhejsan! Att man blir extra skör och känslig när kropp och själ utsatts för många påfrestningar under lång tid.

Min lista över påfrestningar skulle bli låååång. Men jag är av segt virke uppenbarligen. Och att vila, ta en paus, stanna hemma mer med sonen, göra ingenting, baravara; allt det där man föreslår till någon som varit på max för länge.

Det är förödande för mig. Trust me, jag har alldeles ofrivilligt prövat att göra ingenting väldigt länge. Jag blir bara sämre. Okej för att ta några sov och gråtdagar emellanåt, men sen måste jag få göra saker. Annars blir det djuuupt ner under täcket och livet blir alldeles för svårt.

Och precis just nu ringde mitt fackombud. Och inte för att det vi pratade om förändrade någonting, men ibland är det bara skönt att få resonera med någon.